Som pensionär har man ju möjlighet att besöka platser som man annars far förbi. Idag blev det ett besök på Öja eller Landsort som ön egentligen heter enligt de numera fåtaligt bosatta och sakkunniga på ön.
Landsort har ju sin storhetstid från två hundra år tillbaka och fram till 1960-talet. Här fanns lotsar, båtmän, tulltjänstemän, fyrvaktare, militärer, fiskare och några till. Nu finns det bara båtmännen kvar alla andra yrkesgrupper har lämnat ön förutom de pittoreska konstnärerna, pensionärerna och säsongsförsäljare av krimskrams..
En sådan här ort är illa ute eftersom staten äger all mark och endast arrenden finns som upplåtelseform och dessutom i mycket begränsad omfattning. Hur länge skall de sista entusiasterna hålla ut. De tidigare yrkesgrupperna kommer aldrig tillbaka och det är säkert bara en tidsfråga innan 10 båtmän är borta från ön.
Jag tror att något radikalt måste till för att få en levande skärgård utan att förstöra stora naturvärden. Begränsade ytor måste exploateras på ett smart sätt som ger sysselsättning för bofasta. Enkla sådana är konferensanläggningar där närheten till en storstad borde ge många övernattningar. Jag tror att lösningen finns hos de bosatta.
Hela Sverige behöver snabbt komma till åtgärder för att skapa och inte bevara en levande landbyggd. Det är fullkomligt meningslöst att se tillbaka. Nyutveckling och inte så många nostalgiska museer ligger närmare en lösning.
Det tänks för mycket på hur det varit och för lite på framtiden. Om militären med dynamit kunnat urholka var och varannan ö i skärgården så får man nog ta en och annan sprängsalva för framtidens byggnationer. Alternativet är 10 årliga månader av tyst skärgård.