Jag tänker ta mig friheten att skapa ett nytt ord idag och det är ”respektunderskott” som är översättbart på hur äldre blir sedda i dagens svenska samhälle. När jag talar med pensionärer så tar de förr eller senare upp hur de bemötts och med hur liten respekt de blivit behandlade med. Det mesta av äldrefrågorna har sin utgångspunkt i ett stort respektunderskott.
Respektunderskottet i Sverige kommer att drabba alla som lever. Det kommer smygande kring de femtio och accelererar tills folk börjar prata över huvudet på den äldre. I politiken är respektunderskottet för äldre nästan otäckt. Alla partier är eniga om de åtgärder som urholkar nivåerna i pensionen. Det handlar om nya beräkningsgrunder för uppräkning och AP fondens sänkning de kommande två åren. Facken har heller inget att erinra mot sådana åtgärder.
Om det nu är så att vi lämnar arbetslivet för tidigt och lever längre med konsekvens att pengarna inte räcker till så långa pensionsperioder. Låt oss då diskutera den frågan och inte göra som nu svälta de sämst ställda pensionärerna tillbaka till arbetslivet.
Visst är det bra med skattesänkningarna men det är nivåsänkningarna som långsiktigt urholkar köpkraften. Pensionärerna förfogar heller inte över sina egna pensionsavtal, det gör facken där de var anslutna och den arbetsgivarorganisation som tecknat avtalen. Med ett mer respektfull synsätt hade pensionärerna själva ägt sina avtal när de lämnat arbetslivet.
Jag har skrivit om detta förr men det måste sättas in i ett sammanhang av ett respektunderskott mot äldre som har sina rötter i undantag och fattigstugor där den yngre generationen och överheten bestämde. I många kulturer var det den äldste som bestämde. Vad jag har sett av nordisk historia så har det aldrig varit fallet här.
Kanske var livet så hårt här att det inte gick att ha mindre rörliga personer med sig i jägarsamhället. Det finns också ett slags frivilligt tillbakaträdande av dagens äldre som nog ligger i svenskens kynne. Dagens bekväma samhälle är dock som gjort för äldrestyre.