Efter nyår är det dags för andra halvan av fyrtiotalisterna att gå i pension. Det handlar till att börja med om stora åldersgrupper födda 1945 och 1946. Gruppen pensionerade är nu nästan 2 miljoner personer med rösträtt och fler blir det innan det vänder. Det går inte att bortse från den gruppen, den är samhällsvan och initiativrik så det parti som inte håller tungan rätt i munnen får problem.
Regeringen talar om arbetslinjen och självklart är det rätt att de yngre skall ha jobb men det finns all anledning att gå vidare och ta tillvara den stora gruppen ”unga pensionärer” för att förbättra välfärden. Jag hörde på radio att de som föds idag kan räkna med att bli hundra år. Kommer det någonsin att vara möjligt att finansiera en pension i 35 år fram till 100 år, mycket osannolikt tror jag.
Precis som när man planerar första halvan av livet med uppfostran, skola och karriär måste andra halvan av livet numera gestaltas. Här kan man hoppa över uppfostran och gå direkt på komplettering av utbildning och en ny karriär. Då får arbetslinjen ytterligare upp till 700 000 personer att hantera. Så måste det bli annars är det bara ättestupan som gäller.
Vi kommer aldrig ha råd att ha kanske två miljoner att försörja och som dessutom ställer krav. Arbetslivet måste omstruktureras och precis som jämställdheten måste det i alla organisationer finnas en åldersplan med de anställda i åldersskikt förslagsvis med ca 10 % 20-30 år, 30 % 30-40 år, 20 % 40-50 år, 15 % 50-60 år, 10 % 60-70 år, 10 % 70-80 år, 5% 80-90 år. En slags kvotering på ålder och inte kön.
Jag vet flera IT-företag som jobbar på det här viset men inte så långt upp i åldrarna som 70-90. Vi har ett samhällsproblem framför oss om inte någon epidemi på ett smärtsamt sätt löser problemet. Många som åtnjuter pension jobbar ideellt idag vilket också måste räknas in framöver. Än så länge är arbetslinjen enkel men den måste nog snarast kompletteras med de grupper som finns i andra halvan av livet.
Den här frågan kommer nog av lätt insedda skäl inte upp i 2010 års valrörelse.