Jag
avslutade min vandring på Jorden för ett år sedan men
åteupplivades från det döda av en god vän, ambulansen och Nya
Karolinska. Jag är djupt tacksam för denna insats som gav mig en
chans att reflektera mer över livet för människan i Universum.
Man
börjar sitt liv på samma sätt som att vakna upp ur medvetslöshet
frånsett att tiden att bli vuxen igen går mycket fortare. När jag
började min vandring 1946 tog det lång tid att få känslor och
empati men jag kände mig van att leva från början. Det är den här
hjärnan som spökar och ställer till det på gott och ont. Man
stiger in i världen och känner sig van att umgås med andra, känner
igen saker man aldrig sett förut och har svårt att assisionera i
detalj. Många klagar på samhället men jag kan inte klaga växte
upp i arbetarkretsar och det mesta fungerade. Hälsovården blev allt
bättre och skolan var bra den gav initialt allt man behövde med sig
ut i världen. Livet blev mer komplicerat när kärlek och sexualitet
började surra i en mycket livskraftig kropp. Arbete var det
viktigaste det gav välstånd och legitimitet i samhället men
kärleken till alla flickor fans där samtidigt och hur man lyckades
i båda dessa utmaningar är obegripligt. Arbetet gav bröd i munnen
så det måste gå i första hand med en stor konkurrens med kärlek
som är obegriplig och en blandning av respekt beundran och åtrå.
Så det går åt helvete hur man än beter sig om känslorna följer
med. Det dyker också upp frestelser som attraherar och är omöjliga
att motstå. Jag tror att den passusen måste in i ett modernt
äktenskapsförhållande. Jag tror jag slutar här och tar arbetet i
morgon.