Det är
snart tjugohundratjugo och nittonhundratjugo talade mina föräldrar
helt obesvärat om. Det har ju hänt fantastiskt mycket för
mänskligheten med tankesätt, teknik och vetenskap. Vi kan ju nu se
långt ut i Universum och upptäcka planeter och solsystem men ännu
inte upptäckt något liv fastän det finns där ute kanske närmare
än vi tror. Vi har sett fantastiska vetenskapliga framgångar som
räddar liv. Samtidigt som vi skitar ner vår planet så att den blir
obebolig. Vi kan sätta oss i ett flygplan och flyga direkt till
Australien, byta ut eller laga ett trasigt hjärta. Vi har en frihet
att sätta oss i en bil och köra femtio mil utan större besvär. Vi
tittar på levande bilder i direktsändning från fjärran länder
och kan lära oss operera hjärtan via levande bilder i datorn.
Sekundsnabbt får vi fakta via vår dator eller kan läsa ett fjärran
lands tidning direkt. Jag tror inte våra skolor tagit till sig det
nya sättet att lära sig väsentligheter. Det är en fantastisk resa
min generation fått göra och det är svårt att se vilken
grundutbildning en sjuttioåring har idag eftersom vederbörande lärt
sig så mycket via datorer, mobiltelefoner och TV. Vad månde det
bliva av detta om världen och livet får gå vidare.