Jag fick ett hedersvärt uppdrag 2001 som chef för Tullverkets Östersjöregion med placering i Karlshamn. Det var en ny utmaning i mitt liv med en stor region och hundratals anställda. Ett fantastiskt miljöombyte från ett helt liv i storstad till ett liv i en fantastisk byggd. Blekinge är ju ett område som vi för det mesta åker förbi eller över när vi ska någon annanstans. Jag fick direkt en lägenhet 300 meter från min arbetsplats och min Stockholmserfarenhet fick sig en rejäl omskakning. Fem minuters gångväg till jobbet det var inte möjligt och fantastiska medarbetare stor ambition och kompetens. Det var inte så mycket fritid i min befattning men man måste göra något annat åtminstone en kväll i veckan och jag tog kontakt med Asarums Folkdanslag och fick komma med i deras fina gemenskap. En härlig tid med ett händelserikt uppdrag i arbetet och sedan bli med i ett nytt folkdansgäng med massor av nya danser och steg. Det här var bättre än långa arbetsresor det var härligt att lära känna småstadens fina ton. Det gick inte att gå direkt hemifrån till arbetsplatsen jag fick ta en omväg ut till Vägga på morgonen för att lufta kroppen. Tullverket var i en stor förändringsprocess både när det gäller lokaliseringar men även som en följd av EU inträdet. Det uppstod problem när denna 400-åriga organisation skulle skota om till 2000-talet. Vi löste de flesta problemen utan alltför stark blodförlust men man skotar inte om en 400-åring så lätt. Karlshamn tog en bit av mitt hjärta och skapade ett mycket fint minne.

(Himma säger man om hemma söder om Ronneby har jag lärt mig)

Efter trettio år med ständigt på resa eller bosättning i annan stad i tio år. Det har varit ett liv med ständiga förflyttningar och tuffa utmaningar. Visst har det varit kul och lärande att få vara med i hetluften och skapa välstånd för sina arbetskamrater och senare medarbetare. Det var nästan femton år som förbundsordförande för tulltjänstemännen och kustbevakarna. I början kännde jag mig inte riktigt beredd på den stora uppgiften men lärde mig raskt ”den gud ger ett uppdrag ger han förstånd”. Så blev det men visst var det darrigt i början med stora inre mosättningar och förändringar som är de svåraste att hantera. Det tog tio år sedan var det stopp i hjärtat och fyra nya kärl monterades in sen körde jag tolv år till sen fick jag vara hemma i min fina ungdomsbostad som jag byggde om till modern standard. Det här var en kort resumé och det finns åtta år i Karlshamn och Malmö att redogöra för men det tar jag i morgon. Det är skönt att sitta här i burspråket, lite trist men man får drömma och söka på datorn.

Det är inte slut på vintern ännu, det kan komma riktiga ruskväder men det är skönt för en åldring att slippa snön och bara kunna titta på snöspaden. Visst är det härligt med vinter när man är ung och frisk. Jag minns mina härliga februari när jag mestadels ensam gled ut i de solbelysta spåren och kännde livets lycka där på höjden i den solglittrande snön. Jag minns också träningen inför Vasaloppet varv efter varv på motionsslingan det var ett evigt nötande för att komma i form. Alla funderingar kring valla och blandningar som skulle tas. Givetvis trodde jag att alla andra hade perfekt fäst- och glidvalla när de körde om i ett jehu. Men man såg dem bara en gång på varvet så förmodligen smet de hem utmattade efter två kilometer. Jag är mycket tacksam till mina kollegor på tullverket som stöttade mig i mitt Vasalopsäventyr och den fina upplevelsen. Nu på söndag följer jag givetvis denna klassiker från fåtöljen med massor av tillrop och avundsjuka att jag inte kan vara med. Det går ju inte med ett trasigt hjärta och krokig rygg, men jag har varit med även i det äventyret.

Livet ja det är alla dessa dagar och det bara rasar iväg och kul har det varit. Att jobba i en offentlig myndighet som Tullverket har varit uppfriskande och ansträngande när man sett mossiga regler som bara måste förändras. De första årens flöt man med men efter tio år då blev man en förändringsmaskin och ville se något nytt där det var mögligt trött. Det fanns ju ingen möjlighet att göra förändringar själv utan det var att påverka utredare och grupper som skullle se över verksamheten. När de fladdrade förbi då hängde man på och påverkade och mestadels kunde man få igenom sina vilda tankar i en föråldrad organisation. Så är ju arbetslivet det kommer in nya tankar vartefter nya henerationer träder in och det är bra att det finns en tröghet i organisationsviljan som hindrar de värsta tossigheterna. Den största revolutionen är den ökande trafiken över våra gränser worldwide som påverkar alla oavsett det handlar om valuta, guld, frukt och grönt eller kött. Vår handel är något annat än när byhandlaren skötte detaljhandeln. Nu kollar man på nätet och varorna kommer till ett uppsamlingsställe. Min gamla bransch Tullverket som var landets kassako har förvandlats till kvalitetskontrollant och miljöbevakare och den vägen expanderar. EU är ingen framtidsbransch den är ju en trött sjuttioåring i en alltmer global handel i detalj. Min generation har gjort sitt och nu har andra tagit över och det är bara att önska dem lycka till i dessa mycket svåra val.

Min mor spelade gärna fräsarsånger med hallelujaknäpp på gitarren, det var fina melodier med religiösa budskap jag minns särskilt Guldgrävarvisan. En fantastisk melodi och ett intressant budskap klingade ut när hon i vänners sällskap fått en sup. Då kom alltid begäran om Alpens Ros och Guldgrävarvisan. Den senare fick jag plötsligt höra som en pop-låt med Sven-Ingvars då var inte texten att jag är härligt frälst utan den löd Min Gitarr med dansant musiktakt. När mina tankar går tillbaka i bondesamhället så ser jag hur deras generationer lärde sig musik och umgänge genom religiösa föreningar som Filadelfia och Frälsningsarmen. Där fanns dåtiden Spotify och Melodifestival allt hemokring byn. Jag minns en annan dramatisk text som jag inte begrep som liten men den lyder, ”När du går över floden går du ensam” en snäll text som egentligen handlar om död och begravning med mild text. Jag är ingen troende man men jag älskar gamla frälsarsånger.

Ja idag är det alla hjärtans dag som jag i yngre dar förknippade mer med känslor än med dagens kranskärl och klaffar.. Visst är det något speciellt med hjärtat det har en egen liten hjärna inbyggd i sin egen muskel. Det innebär att kärlekens hjärta finns där som den sista muskeln som upphör och kanske den som skapar känsla, kärlek och sista sucken. Det gör djävligt ont att förlora sin kärlek eller bra att bli av med något som inte funkar. Ja den här dagens högtid är nog mycket individuell, några tjänar pengar på den som tullpanförsäljarna andra njuter av att ge gåvor till sin älskade och andra glider den bara förbi som en av alla dessa dagar. Jag är nog i den del av livet när det fysiska hjärtat betyder mycket men givetvis respekterar och hedrar jag det mjuka hjärtat. Mina på IKEA inköpta TULLpaner står vackra på matbordet, de minner mig om kärlek, grova hjärtproblem och TULLverket. Där har ni min Alla Hjärtan Dag som jag låter falla in i minnenas kaledjoskåp år 2020.

Exakt tio kilometer från Kungliga Slottet ligger spåren efter 1700-talets E4 och ett stenkast från mitt burspråk. Där i hörnan Stråkvägen/Gamla Stockholmsvägen tog soldaterna rast vid källan i Källbrink. Deras mål var Nyköping för att entra våra krigsfartyg för att delta i kungens och adelns stolliga krig. Det var inga rumsrena typer utan slödder som styrde vårt land då, huvudet var mest till för att ha hatten på. Vi bortser från slöddret och tänker på de kloka soldaterna. De hade tagit farväl av Stockholm vandrat ut över Liljeholmen eller Skanstull och via Älvsjö promenerat via Korkskruven vid Långsjön där det fanns Gästgiveri ovanför backen, Korkskruven. Nu är de framme vid den idylliska lilla ängen källan och bäcken i Källbrink och vilar ut någon timme innan marchen fortsätter mot Botkyrka och Flottsbron där nästa skjutsstation fanns och kanske deras läger för natten.

När vi hade vårt sommarhus i närheten av rastplatsen 1950 då fanns där ett skidhopparton så högt att jag inte vågade klättra upp i det. Hopparna landade där soldaterna tog paus och det fantastiska är att det var en av kompisarnas far som byggt hopptornet på 1940-talet eftersom han var intresserad av backhoppning. Nu vet ni allt om källan i Källbrink som gett mod i barm åt soldaterna i trettioåriga kriget. Gett mig insyn i backhoppning och eldsjälar som byggde egen hoppbacke på tomten. Nu planeras ett sjuvåningshus på denna historiska mark med soldater och hoppbacke vid vår första E4 eller vad den då kunde heta och slutligen blev berömd på den här bloggen www.gunnheden.se.

Min dagliga hälsopromenad går i min barndomsidyll suddiga spår i Snättringe exakt 10 km söder om Kungliga Slottet. Här var ängarna kvar och uppemot bergsklackarna byggdes villorna. Det var små villor med brutna tak och ett litet uthus. Däremellan låg sommarstugorna där jag huserade sommartid, priset var överkomligt ungefär nio tusen kr för en liten stuga och tvåtusen kvadratmeter tomt 1950. Här bodde arbetare och lägre tjänstemän och kommunen var styrd av S fram till 2000-talet. Idag vandrade jag en väg som ändrats och blivit helt annorlunda sträckning. Det liggor villor där vägen gick och nylagda vägen liggerdär skog låg. Villorna som då låg i tjugotusenklassen har ersatts av åttamiljonersobjekt med hälften så stora tomter. Det var lite roligare på den tiden eftersom man visste det mesta om sina grannar nu känner man knapt igen deras anletsdrag. Femtiotalet var fantastiskt man åkte till släkten i Sverige på semester och kompisarna som ville se världen mönstrade på våra svenska fartyg. Jag minns särskilt en familj där sonen mönstrade på Svenska Amerikalinjen och fick se Amerika och New York. Det blev för mycket för killen far som tog ledigt från tvättinrättningen och också mönstrade på för en jordenrunt resa. Det var så man såg världen då det var omöjligt för en knegare att få se något utan att mönstra på. Flyg var en utopi för oss i Snättringe 1958.

Jag har tre ledfilosofier och religioneri för mina dagar här på Jorden, det är Vetenskap, Humanism och Energi. Vi alla människor är en del i den energi som skapar vårt universum och ur den energin kan det komma goda och onda krafter. Från den utgångspunkten kan vi skapa vår filosofi och de flesta tänkande människor tänker och skapar utifrån den goda, sköna och fina. Det elaka är en felkonstruktion som bara skadar och gör illa. De flesta har nog mött det elaka och onda och det går man omvägar runt och ingorerar resten av livet. Vetenskapen är vår livsnerv som vi måste hålla koll på och utveckla för att kunna överleva och inte hamna inne i en exploderande sol. Vartefter åren går måste Vetenskapen utvecklas och bli alltmer kunnig om hela universum. Det är helt otroligt att vi hade Alfred Nobel i Sverige som skapade sina vetenskapliga pris. Hans urval av pris är verkligen träffande. Nutidens tillägg med ett ekonomipris är rena snurren och har lite med vår överlevnad att göra. Det hade varit bättre med ett energipris men det finns i marginalen på hans priser. Humanismen kan nog ses i Litteraturpriset och humanism måste prägla våra samhällen om de skall överleva långsiktigt.

Som fytiotalist har vi fått enorma fördelar i samhället och haft en någorlunda bekväm resa i livet. Ingen generation tidigare har haft det så bekvämt och bra som vi haft. Nu njuter vi av finalen på vär livstid visst känns det men sammanfattningsvis har vi haft en härlig livsresa på planeten Jorden.

Förr mötte man sin kärlek på dans, hos kompisar, på jobbet, i föreningen eller på resa. Jag har haft mina framgångar och misstag på de här uppräknade mötesplatserna. Jag måste säga att det gav en bra känsla att se det levande livet i ögonen, blygas och ta mod till en fortsatt träff och lyckas eller misslyckas alla kan ju inte älska alla. Nu sker tydligen de flesta möten ”online” vilket har sina risker det kanske inte ens är den du träffade på nätet som du träffar där stående i all sin prakt. Men det verkar för det mesta funka även om det finns bedragare som vill lura den som vill hitta sin framtid och trygghet. Hur som helst så blir det riktiga fysiska mötet helt avgörande de första 30 sekunderna avgör allt vilket man inte skall tänka på. Min livsfilosofi har alltid varit att ”man ska vara som man är om man inte är alltför tokig”. Nya tider nya mötesformer och ännu nyare kommer att se dagens ljus. Längre tillbaka kunde ju börd, rikedom vara former som skapade äktenskap. Nu blandas svart, vit, gul och röd vilket jag tycker är fantastiskt det blir ju så vackra människor och säkert bidrar det till mänsklig hållbarhet. Numera är jag bara en betraktare som gjort sitt så gott han kunde vilket inte räckte för alla. Så är det nog för de flesta så det är bara att ”deleta” sina misslyckande och önska kommande generationer all lycka.