Det var en fin gård mellan Hornsgatan 88 och Brännkyrkogatan 77. Där fanns en syrenomgiven berså som besöktes av de boende, gården sluttade och var sandbeströdd. Eftersom det blev trafik över gården av utomstående så blev det ett plank mitt på gården och en låst grind. Det begränsade umgänget mellan husen det stod fyra stora soptunnor på gården som stank av avfall och lockade råttor. Men gården var en trygghet för oss barn det var ägarlägenheter som nu har blivit lagligt igen. Vi betalade 65 kronor i kvartalet i avgift det var för vatten och avlopp och underhåll. I huset fanns många olika människotyper det var två snälla äldre damer som pysslade om mig. Det fanns flera norska damer som kanske tvingats fly Norge efter kriget. Det var en sjökapten som var borta halvårvis och lämnade sin hustru med en boxer som sällskap. Det var fabriksarbetare och alla de slag av människotyper. På dagarna kom gatumusikanterna och spelade några låtar och vi samlade ihop pappersknyten med någon krona i som vi gav till musikerna. Vi hade en hund Aridalterrier som skulle rastas på söderbergen så då gick promenaden ut på Brännkyrkagatan sedan förbi Wicanders korkfabrik upp på berget. Där fanns de gamla låghusen kvar och jag minns en tant som vi internt kallade häxan för hon såg ut så. Högst upp på berget blickade vi ner på Söder Mälarstrand och Stadshuset. Däruppe eldade vi en mäktig Majbrasa varje vår och hade även våra pojkkrig. På vägen hem såg vi ner på spårvagnsstallarna som gröpt ur berget.

Inte alla av mina vänner delar mina synpunkter men nu när det är dags att börja summera livet, hälsan, kärleken, inkomster och karriär så märker jag att vi inte levt i samma värld tidvis. Det finns ju ett finlir på topp som upplevs och minnes så olika men ändå ganska lika. Jag kan inte minnas några tider av svält men kanske felaktig kost i all välmening som skapat fetma. Min farfar var droskägare i Stockholm redan på 1920-talet och bosatt på Bohusgatan. Min morfar hade en liten omodern gård utanför Gävle så den generationen hade det gått ganska bra för inte överdådigt men klart godkänt. Mina första dagar upplevde jag i Snättringe och Hornsgatan 88 det var barnvänliga miljöer med fina lekytor på innegårdar och egen tomt. Bostäderna saknade varmvatten och fjärrvärme så ved fick huggas eller köpas hos ”Hemmets Vedgård” Krukmakargatan 36. Toaletterna fanns i trapphusen och indragna efter byggnationen. Maten tillagades på stadsgas som inte var tillförlitligt men effektivt den betalades med en pollet som var dåtiden app. Nöjen var det ont om och som liten lyssnade man på samma radioprogram som föräldrarna. Jag minns Frukostklubben än idag.

Vi hade ett riktigt ”Bror Duktig Hus” murat i riktigt tegel i Snättringe tio kilometer från Slottet. Det var vinterbonat och riktigt varmt om man körde på med den Norska ugnen och ett fotogenelement på natten. Vi hade en lägenhet på Hornsgatan 88 som numera är rivet. Där vårt sommarhus stod är det nu ett lager för köksutrusktning och det finns några murar och flagstångsfundament som sticker upp på tomten som nu täcks av lagerbyggnaden. Vår lilla gata heter numera Snättringeleden och då var det Tallvägen 3 i Stuvsta. Jag kan fortfarande se några luggslitna äppelträd men den stora gräsmattan där vi hade friidrottstävlingar är täckt av fabrikslagret. Tanken var att det skulle bli dubbla E4 in mot Stockholm och vår tomt låg vid Göta Landsväg och där skulle E4 nr 2 gå in mot Stockholm. Nu tog klokskapen hand om frågan 1970 och den gamla Göta Landsväg fick ligga kvar orörd av tidens tand. Min barndom präglades av de ”stora” bergen runt omkring som vi behärskade obehindrat för klättring och kura gömma. Det var riktiga lekplatser som inte kunde skapas av arkitekter utan av moder jord i berg och tall. Ett av de stora bergen är inte bebyggt men hälsan är för svag för att bestiga det igen. Det var mest sommarstugor i grannskapet och sophämtning fanns inte utan plåtburkar hamnade i någon bergskreva och nu sextio år senare är de förintade av rost. Plast fanns inte då men började komma och en bekant var i branschen och gav oss dessa praktiska burkar.

Vi har haft en varm sommar och en lika varm höst men nu kryper kylan igenom den tunna sommarjackan och det blir lite svalare. Vi kan nog räkna med vinter i år också och njuta av skidtävlingar om några månader. Det blir inneaktiviteter istället för kaffe på utemöblerna. Alla funderar vi över hur det går med smittan ska vi klara oss eller hamna på IVA. Det är spännande att följa smittospridningen och dess konsekvenser, vi har haft det lite lugnare över sommaren men nu hårdnar situationen. Vi saknar våra kulturella pensionärsaktiviteter och möten samt alla diskussioner om hur vi vill ha det i samhället nu kryper vi under radarn och bara hänger med. Jag hade räknat med lite mer av livet som att ogjorda resor skulle genomföras innan jag fyllde 80 år. Men det satt ett hjärtstopp och en trasig hjärtklaff stopp för men vi har ju vår pension och tak över huvudet en dator och en TV att förströ oss med. Jag har min hemsida att blogga på och det tar ju någon timme men jag saknar mina barn och vänner som vi träffade mer regelbundet förr.

Snart har vindkraften en stabil makt över 15% av vår elproduktion. Stora vindsnurror står på hög höjd och där blåser det alltid. I glesbyggd och till sjöss stör de inga människor där kan de utvecklas och stödja vår kultur. Det går snabbt nu och motståndarna hänger inte med det hela är överstökat innan de begriper vad som hänt. En extra glädje är att bli av med araboljan och dessa knepiga länder som inte utvecklats på 2000 år. Det känns ungefär som när vi avvecklade villaoljan och ersatte den med bergvärme en otrolig utveckling som många inte lagt märke till. Hade jag haft kvar villaolja hade jag lagt ut ungefär 500 000 kr på oljeinköp nu har jag stimulerat bergvärmen med ungefär 5000 kilovatt per år ungefär 6000 kr vilket innebär ungefär 60 000. Vinsten är 440 000 kr minus investering 150 000 kr. Ungefär så kommer nu oljan att försvinna som drivmedel, det är lite virrigt nu och sen försvinner bensinmackarna succesivt under en tioårsperiod. Sen blir vårt drivmedel el och vätgas. Det är tveksamt om de konservativa fordonstillverkarna hinner med i den här farten. Men visst kommer det att rulla några reliker till fordon på bensin men det kan gå mycket fort tills de är helt borta ur marknaden.

I min ålder är man inte riktigt i händelsernas centrum men man skymtar ju samhällets utveckling/avveckling bakom gardinerna. Just nu skymtar en läskig bana för skoleleverna det är friskolor som breder ut sig i samhället. En elvaåring kommer hem gråtande och förklarar att all undervisning i skolan sker numera på engelska. Vad är det som händer bakom ryggen på vårt civiliserade samhälle. Vi lever och bor i Sverige där talar och ska alla tala svenska då kommer en engelsk skola in och kör utbildningen på engelska för svensktalande elvaåringar som behöver all kunskap de kan få i svenska. I grundskolan talar vi svenska i Sverige generellt utan undantag. I gymnasiet kan man köra vissa klasser i engelska i alla ämnen men grunden för ett stabilt samhälle är vårt språk och därvid finns inga undantag då får vederbörande flytta till ett annat land. I ett civiliserat land finns inga friskolordär står samhället för utbildningen inte utlänningar, religiösa och annat ovetenskapligt. En skola kan inte bedrivas i privat regi då skapar den grunden för ett odemokratiskt och okunnigt samhälle. Det är fascistiskt att bedriva svensk grundutbildning på engelska eller något annat språk än svenska. Skolan är en statlig angelägenhet och en av de viktigaste offentliga skyldigheterna.

Vi lever just nu i utmaningarnas tid samtidigt som sociala kontakter behövs som mest och riskerna som störst. Särskilt vi riskgubbar och gummor som behöver sociala kontakter har kommit in i något slags baksug där kultur och aktiviteter människor emelllan dör mer än det behövs. Sociala kontakter är fyrtitalisternas signum vi älskar att hålla kontakt gå på möten vara med i idrottaktiviteter som deltagare eller publik. Under mina drygt sjuttio år på norra klotet har jag inte upplevt något liknande. Detta fastänvi har telefonen i byxfickan och datorn på köksbordet minskar våra kontakter drastiskt. En mänsklighet utan kontakter är illa ute den lilla kulturen finns på TV men det är inte detsamma som att besöka en lokal sitta bredvid hundratals personer och uppleva kultur just nu trängtar vi till gemenskap och upplevelser. Jag är glad över att åka till affären och storhandla när det är pensionärsrabbat och det görs frekvent på tisdagar ävensom ett besök på Systembolaget är upplyftande men det var roligare och billigare att handla på en färja med dans eller i bordershops i Tyskland. Jag trängtar efter upplevelser.