När
man närmar sig de sista ljuva hjärtslagen återvänder man gärna
till sin barndoms kvarter om de finns kvar. Jag ser hur arbetsvänner
söker sig tillbaka till sina uppväxttrakter eller dess närhet. För
många i glesbyggd finns husen kvar mer eller mindre orörda vilket
är lugnande. För oss Stockholmare är det mesta rivet och ersatt av
svindyra bostäder. Min ena uppväxttrakt är en sådan, Södermalm
som var arbetarkvarter med billiga ruffiga lägenheter domineras nu
av intellektuella och högavlönade akademiker. Min uppväxttrakt
nummer 2 är nu inne i ett radikalt omvandlingskede och villapriserna
rusar upp i höjderna. Befolkningen förändras och akademikerna och
småföretagarna tar över samhället allt blir välordnat och
klippt. Jag hann slinka tillbaka innan det blev för dyrt i min mors
lilla hus. Jag känner det fint att bo där jag i min bardom cyklade
omkring med en stor innerslang till en lastbil runt halsen för
transport till badet i den lilla källsjön. Här fanns kompisarna,
här lärde jag mig livets alla hemligheter i bergskrevor och garage.
Vi köpte ett litet paket John Silver och smygrökte, hittade en
åkerlapp från förr och spikade ihop två fotbollsmål av
egenfällda aspar. Längre en så kom jag inte med fotbollen som
levde kvar i mitt sinne som en barnslig lek och jag har ingen känsla
för den leken sedan sextio år. Hur sextiotusen kan trängas runt en
plan för att se sådan lek är mig obegripligt. Men det är
livsskönt att vandra på dessa gamla vägar och tänka på de
lyckliga stunderna och kika på husen där man hade sina livsöden
och ljuva stunder för sextio år sedan. Detta är nog de sista ljuva
åren.