Vi lever i en fantastisk tidsperiod världgamla hjärtan går att renovera om man kommer i tid eller strax efter. Fantastiskt är också bilnavigatorn för en femhundring den har lett mig rätt uppe i Nordkap och i Paris gatudjungel samt i över den Spanska kontinenten bland citronlundar ett fantastiskt hjälpmedel. Det är nästan utanför de begåvades marknad man kan höra ”vid slutet av vägen sväng till höger” ett nästan obegripligt hjälpmedel som hittar ens övergivna vänner från förr. Det finns bara ett problem med manicken den är besvärlig att uppgradera och hitta var trycker man för att hitta uppgraderingsappen till rätt modell. Den pärsen händer två gånger om året då kommer minst två timmar gå år helvete. Så jag missar hellre någon avfart än brottas med en uppgradering av Bohusgatan avfarten mot Nordkap är nog konstant under min återstående livstid. Men visst är GPS ett suveränt hjälpmedel. 

Jag minns min kollega som började sin tjänstgöring vid Tullverket utmed gränsen mot Norge. Han hade tjänstgjort några år när tyskarna invarderade Norge och gränsen blev stängd. Det vimlade av soldater på båda sidor av gränsen. Tullaren hade givetvis vänner på båda sidor av gränsen. Vid en nattpatrull beslöt han sig för att knalla över gränsen som han var väl känd med. Det var inte tyskarna och de svenska militärerna. Han valde ut sin ödsliga övergång och gömde tjänstevapnet under en sten och traskade några kilometer till vännerna i Norge och knackade på dörren. De norska vännerna blev mycket förvånade när de fick se honom och drog in honom i huset. Dom blev givetvis glada att se honom men samtidigt vettskrämda och sa du må icke varra här det är farligt. Han stannade någon timme och bjöd på lite mat och smög sedan tillbaka över gränsen, hämtade pistolen och fortsatte sin patrull. Det blev ingen rapport om detta i patrulldokumentationen ”bara” ett minne för livet som jag fick höra av denna mycket skickliga tullman. Jag tänker inte avslöja hans namn och hans berättelse är sann det går inte att stänga en gräns för en erfaren tullman eller gränsbo.

Det är bara den 25 januari och snön vräker ner över oss. Förr älskade jag snö nu är det mer ett hat det är som ett dödsstraff att skotta hjärtat får massor av stryk. När man skall promenera blir det dubbel belastning och ett hjärtstopp kommer farande när skor och rollator gräver ner sig i snön. Igår var det snöfritt och idag är det vitt över hela nejden. Jag bor ju i civilicerade trakter så snöröjningen fungerar nästan tillfredsställande. Det blir en fet snösträng över infarten som är besvärlig men inte oöverkomlig. Men visst är årstiderna en tjusning med Sverige nu blir det ljusare för var dag, först lite kallare och snöigare och om drygt två månader känner vi lukten av våren. Jag har redan kännt av att det blir ljusare varje morgon så visst har det vänt. En liten extra sanning är att snön gör Norden lite ljusare. Visst är vintern jobbig men vi har ett större hot hängande över oss och det är Covid 19 som är någon slags domedagsprofetsia. Det ena viruset efter det andra väller in över oss och hotet att hamna på IVA känns förskräckligt.

När man närmar sig de sista ljuva hjärtslagen återvänder man gärna till sin barndoms kvarter om de finns kvar. Jag ser hur arbetsvänner söker sig tillbaka till sina uppväxttrakter eller dess närhet. För många i glesbyggd finns husen kvar mer eller mindre orörda vilket är lugnande. För oss Stockholmare är det mesta rivet och ersatt av svindyra bostäder. Min ena uppväxttrakt är en sådan, Södermalm som var arbetarkvarter med billiga ruffiga lägenheter domineras nu av intellektuella och högavlönade akademiker. Min uppväxttrakt nummer 2 är nu inne i ett radikalt omvandlingskede och villapriserna rusar upp i höjderna. Befolkningen förändras och akademikerna och småföretagarna tar över samhället allt blir välordnat och klippt. Jag hann slinka tillbaka innan det blev för dyrt i min mors lilla hus. Jag känner det fint att bo där jag i min bardom cyklade omkring med en stor innerslang till en lastbil runt halsen för transport till badet i den lilla källsjön. Här fanns kompisarna, här lärde jag mig livets alla hemligheter i bergskrevor och garage. Vi köpte ett litet paket John Silver och smygrökte, hittade en åkerlapp från förr och spikade ihop två fotbollsmål av egenfällda aspar. Längre en så kom jag inte med fotbollen som levde kvar i mitt sinne som en barnslig lek och jag har ingen känsla för den leken sedan sextio år. Hur sextiotusen kan trängas runt en plan för att se sådan lek är mig obegripligt. Men det är livsskönt att vandra på dessa gamla vägar och tänka på de lyckliga stunderna och kika på husen där man hade sina livsöden och ljuva stunder för sextio år sedan. Detta är nog de sista ljuva åren.

På slutet är man inne på ”Greenen” och det kan vara ganska behagligt med några puttar för att slutligen hamna i ett kallt svart hål i backen. I början av racet är man bered på de långa hoppen som ger en nya utsikter och möjligheter och såhär på slutet är det bara löjliga småknuffar. Visst har det varit kul att leva men man har fått rejäla smällar under åren. Det värsta är sveken som har kommit när det är som olämpligast när man är i en ny del i livet och all optimistisk kraft behövs då kommer de där sveken som skär de djupaste såren i själen. Ibland tappar man fästet i sådana situationer och det mesta blir till ett kaos och få vänner ser de helveten som byggs upp. Men allt reder upp sig men skärsåren finns kvar och jag glömmer dem aldrig, möjligvis blir de dimmiga men de finns där. Man minns också när man fått chansen till ett uppdrag som man inte var riktigt mogen för men tog chansen och det blev succé. Jag har nog haft tre stora uppdrag som jag inte haft kompetens för men de har lyckats mer än bra och så är det för alla människor. Jag lärde mig ogudaktig som jag är att ”Den gud ger ett ämbete ger han också förstånd” och så är det här i världen. Nu på ålderns höst så är man mer som en professor tack vare internet och fina datorer och mobiltelefoner som ger den ostrukturerade stora möjligheter att skapa verksamhet. Världen går vidare och jag stiger av och nya kvastar och golfklubbor gör stora drag och slag.

De flesta av oss äldre vill väl vaccinera oss så fort som möjligt, gärna igår. Nu blir det kamp om att få vara först för en del och inte als för några. För mig är det ingen fråga utan så fort som möjligt är min utgångspunkt med ett bypasopererat hjärta som stannat en gång och en ihopklämd hjärtklaff är vaccin min livsnerv. Jag hör om vänner i Norrland som blir inbjudna till vaccinering och i Stockholm hörs inte ett knyst om vaccinering fastän jag torde höra till en riskgrupp. För oss som är i sjuttioårsåldern är ju vaccinationen ingen risk utan en stor möjlighet att bita oss fast en tid till. Man behöver inte vara något större geni för att inse att vår tid är kort så allt är möjligheter. Visst finns det risker med vaccin men för 70+ är dessa risker bara möjligheter. Tänk att få umgås med vänner och i föreningar det är ju som nirvana för oss och slippa distansering och isolering som inte ger något för en normal människa. Vi får hoppas att det lossnar nu och vaccinationerna slår igenom på bred front.

Under min tjänstgöringstid i Tullverket träffade jag på många äldre män som börjat sin karriär i Marinens Skeppsgossekår. Det var pojkar som gått den långa vägen och framgångsrikt nådde några fram till studentkarriären i Tullverket som idag kan jämföras med en akademisk karriär. Det var duktiga män som hade sina rötter i Skeppsgossekåren de flesta blev förmän i Tullverkets kontrollkår och hade en stor erfarenhet av att leda samt var oftast även duktiga på att hantera språk och juridik. Man fick ju höra riktiga rövarhistorier från deras tjänstgöring i Marinen som hade inslag av pennalism. De kunde få ”sitta kudde” när äldre kollegor vilade sig på rast vila. Ett råare tilltag var att ”slå av” en sockertång som kamraterna klämt till om näsan ja sådana var historier som förtäljdes. Sanningshalten har jag ingen kontroll över men så berättades händelserna för mig. Kustbevakningen var på min tid en enhet i Tullverket och de som gillade sjölivet sökte sig till tullverkets fartyg. Min uppfattning är att Skeppsgossekåren gav unga män med begränsad utbildning stora möjligheter att gå vidare, utbilda sig till viktiga befattningar i Sveriges samhällsbygge. Jag gillade den typen av människor som kunde genomföra sin livsplan till gagn för dem själva och medmänniskorna. Jag tycker att ”den långa vägen” in i samhället tyvärr har försvunnit.

Jag är medlem i två föreningar som har sina rötter i mitten av artonhundratalet. Båda tillåter endast män som medlemmar och det har hållit i sig i etthundrasjuttio år. Jag funderar ständigt på varför de kom till och det närmaste jag kommit är att kollegialiteten skapade känningar och kunskap om duktiga personer som kunde tillföra samhället och företag kompetens som gagnade organisationer och samhälle framtidstro. Samvaron gav också tillfälle till gemenskap och kulturutbud under gemytliga och kulinariska övningar. När föreningarna startade fanns inga elektroniska utbud och inte ens telefonen var upptäckt. Det är ritualer i föreningarna av olika digniteter som ger olika färdigheter och eftertänksamhet. Medlemmarna är i huvudsak personer som gjort yrkeskarriärer eller kommer att göra det sen är vi ett större antal som gjort vårt. Det finns många sådana här föreningar i Sverige och det skulle vara intresssant att göra en utredning vad de betytt för vår utveckling av företag och myndigheter. I tjugoårsåldern var jag med i en riktigt fin sådan här förening men äktenskap och barn tog all tid så den chansen missade jag. Nu har jag två medlemskap och det räcker.

Den ickekommersiella delen av Sverige far illa av av smittan ädla insatser som ger samhällsnytta till många, far illa av dagens hot. Vi tänker inte så mycket på den idella verksamheten som har betytt mycket för vårt land. Nu blir den verksamheten alltmer kommersiell med krokar in i det idella. All mänsklig verksamhet har ett värde och det är omöjligt att ta bort det kommersiella om den är lönsam. Dagens smittsamma samhälle styr över till kommersialism och så ser framtiden ut som ingen kan kämpa emot med framgång. Vi har haft stor glädje av ideell verksamhet som har byggt upp stora kommersiella verksamheter. Men nu far våra föreningsmänniskor illa av alla förbud och intång i friheten. Det glädjer mig att vaccinet är på väg så vi kan bli normala igen. Vårt föreningsliv är viktigt för samhället och glädjer många i aktiviteter och insatser.

Dagen och världen blir alltmer inskränkt alla bara snackar Corona eller Kinasjukan det börjar bli påfrestande. Jag har levt mitt liv som jag gjort sedan 1988 och handlat mitt dagliga bröd som vanligt i mina affärer. Mina stimulerande möten i arbetslivet och numera i pensionärsorganisationerna har tonats ner och nästan försvunnit. Det är datormöten på ZOOM och telefonkonferenser, inga sammankomster med alla medlemmar med kulturaktiviteter och en bit mat och vin. Det babblas om politiker och kändisars besök i affärscentrum och utlandsresor så det står mig upp i öronen. Alla gör nog så gott det kan men alltid ska ”bror duktig” kliva fram på arenan fastän hon är helt obehövlig. Jag väntar på vaccinet så vi kan starta om vårt liv och börja leva igen. Visst lever vi men det är lite inskränkt, vi i den utbilda världen kan inte umgås med folk som som äter fladdermöss och drabbas av förskräckliga pandemier. De kan leva sitt liv och vi vårt så blir alla nöjda.