När jag travar in i mitt lilla närköp kommer de susande från arbetet och på väg till något annat men det måste ju hinnas med att köpa något till kvällen. Mitt i denna jakt snubblar de över mina sakta ben som går i sin egen takt. Jag känner igen de joggande från min aktiva tid då både projekt och hemmaliv skulle fungera. Nu behöver jag inte jäkta jag känner av varje steg och tar det extra lugngt för att kunna njuta av tiden. Jag har inget att jäkta tilldet är bara att ta det med ro dödsögonblicket och begravningen har jag ingen brådska till och det är förbannat skönt att inte behöva bry sig. Jag laborerar med att gå extra sakta för att känna av tiden och njuta av den. Det kunde man inte göra när man stod mitt i karriären och många väntade på resultat och projektlösningar nu ger jag helt faan i sådana krav nu är all tid bara min tid och ingen annans, jag går och kör bil i min takt och njuter till fulländning av det. Efter sjuttiofem livsår är varje dag efter det rena bonusen och det behövs inte så mycket tillgångar längre.!

Det varmt och inga varma kläder behövs, man kan sitta ute och njuta av naturen och att gräsmattan endast växer försiktigt. Vi är nu mitt i sommaren när halva juli passerats. Det är tyst från alla villorna och inga gräsklippare stör oss endast en svag vind susar till. Sommaren är nog det bästa med livet här i Universum men sådär perfekt varmt blir det nog aldrig på en planet som susar runt i ett solsysten i ett oändligt Universum som ingen kan överblicka. Vår tids problem är miljön och förr var det krig och farsoter de problemen tonas ner alltmer. Nu är det miljön som det focuseras på och den diskussionen blir alltmer seriös nu talar man mer om problemlösare än om avstängning och höga avgifter. Våra vidkraftverk som verkligen är miljömässiga är nu två hundra meter höga och när man placerar ihop några sådana så producerar de lika mycket el som ett kärnkraftver. Vi i Sverige har så stora ödemarker och havsytor så vindkraften är en nullitet i störningssynpunkt i jämförelse med ett kärnkraftshaveri. Vindkraften har kommit för att stanna och bli vår miljöräddning detsamma gäller för vätgasen. Jag minns min fysiklektion 1961 när magister satte ner två kablar i en spann vatten och utvann vätgas så det dånade i fysiksalen. De senaste tjugo åren har villapannorna i hundratusentals villor ersatts med bergvärme. Oljan är ersatt och de åldermomliga bilar vi kör omring med är snart ersatta av nya miljövänliga drivmedel. Vi går in i en spännande tid med friska tekniker jag hoppas bara att det inte är för sent. Nu skall jag njuta av solvärme.

Vart tog min energi och skaparkraft vägen, den försvann vid sjuttiofem, orken rann bara ut ur sinnet. Så är livet det har sina ljuspunkter men när orken inte finns där då är det slut på skapandet. Man sitter nu gärna i sin skrivkammare och bygger ord istället. För oss äldre är datorer och mobiltelefoner livets otium som ger oss frihet i skrivarstugan. Förr var talet och umgänget det stora nu är det filandet på texter i datorn. En åldersplåga är att ”man bor som i ett lager” inget värdefullt men egna minnen från aktiviteter under livet. Bara högarna av konferensband där deltagarkortet fästes förskräcker men det är minnen med mitt namn på en lapp och viktiga samverkanpartners. Värdelöst skräp men mina minnen. Gamla talmanuskript medaljer från alla lopp och prestationstävlingar som inte är värda någonting. Kartongvis med obrukbara pennor från alla kongresser och möten. Massor av fotografier där nästnästa generation inte ens känner igen mig från dessa livsviktiga möten jag deltagit i. Mitt liv finns bara i min hjärna och det är på finalåren men det var kul så länge det varade – så jag biter mig faaassssstttttttt-?

Det känns skönt att ha stigit ner från åtaganden och tamburetter åren har gått och man känner sig lite trött men inte sliten. Frågor som många tar som livsfrågor och livsviktiga har förlorat sin kraft. På något sätt ”ger man faan i det” visst funderar man på hur politikerna hanterar skitfrågor och hur det kan bli kaos i Riksdagen år 2021. Samtidigt känns det inte som mina frågor det känns som bagateller lyfts upp som kärnfrågor och diskuteras med okunnighet och obildning. Min tids murare i Riksdagen verkar mer insatta i stora frågor än dagens högskoleutbildade Riksdagsledamöter. De tycks inte förstå att deras uppdrag är större än deras partiprogram. Det kanske är för många partier i Riksdagen och fyraprocentspärren är för låg den bör snarare ligga närmare tio procent. Kanske är det en fråga som en person som är på livets final inte skall bry sig om vilket jag har stor sympati för.

Det är ju nästan lite skrattretande att lyssna till probemen våra folkvalda har med att få fram en regeringsmajoritet. När det väger så här jämt mellan partierna måste det finnas lösningar att väga av de uppkomna situationerna på ett säkert sätt så inte kaos inte uppstår. Det är hög tid att fundera över hur den nuvarande problematiken kan lösas på ett rättssäkert sätt och att formerna för de röstande skall bli klarare. Vi måste få ett mer seriöst sätt att räkna röster så vi slipper nuvarande nästan skrattretande system och det finns många möjligheter.