Min dagliga rollator promenad blev idag en runda där jag efter en halv fjärdingsväg möter min backe vid Göta Landsväg där det bär iväg uppför och man känner att det är gubbåldern som infunnit sig. En joggare stegar spänstigt förbi och på andra sidan vägen stakar en rullskidåkare intensivt sig uppför den den branta backen. Då kommer mina tankar till min storhetstid när jag körde rullskidor hela hösten för att vara i trim. Visst passerade man rullatorer men de intresserade knappast en Svensk Klassiker som kört Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet och Vasaloppet i en följd under 12 månader och erhållit diplom underskrivet av Prins Bertil. Nu är den tiden i min underbara historia och min prestationsångest värd att minnas under rullatorfärden i mina kvarter. Visst var det en härlig tid när man tränade med kompisar åkte iväg och genomförde loppen nu finns bara minnen kvar som virvlar runt i huvudet när man bestiger Källbrinksbacken eller Karolinernas E4 genom Huddinge. Visst fanns det en ångest för de långa loppen och skulle man verkligen klara att cykla i trettio mil i ett streck. Det var ju långa lopp som ställde krav på uthållighet och kondition men kul var vägen dit och stoltheten efteråt var rejält stor. Nu när jag är tillbaka i min barndoms sommarstugeområden som omvandlats till dyra villaområden drömmer jag mig tillbaka till den första tävlingen runt kvarteret, barndomsvännerna och den första förälskelsen mopeden och cigarretten. Jag säger som Tikkanen ”ser man inte framåt och bakåt får man se upp” nu är det bara det senare som gäller.

Jag kan nog inte beskriva en livstid bättre efter sjuttiofem år har man set det mesta och fått uppleva denna glädje och oförrätter som susar förbi. Det största som hänt i samhället för mig är datoriseringen. Där fanns ju allt samlat som jag behövde intellektuellt för att klara av livet, jag fick ju inte examen men kunskapen fick jag på en liten bildskärm. Det var språk, litteratur, fysik, kemi och vetenskap på högsta nivå. När jag skulle bygga till mitt hus så är det viktig att det blir räta vinklar och då behövde jag Pytagoras sats för att få det i räta vinklar och den satsen hade jag ju glömt sedan trettio år. Med datorns hjälp var det fixat på en minut plus en del tankearbete men sen var det klart. Det är ju stort att vi har all världens kunskap i vår lilla mobil. Datoriseringen är det största som har hänt mänskligheten. Här har jag min dator och min hemsida och det jag skriver kan folk läsa direkt efter utlägg i både Brasilien och Kina. Ja datorn är stor och World Wide där får jag kunskap, underhållning och nyheter. Jag läser morgontidningen på en stor skärm där jag kan förstora texten så den går att läsa när jag ser dåligt. Jag har världens TV kanaler i datorn och får alla nyheter hem i rummet. Jag kan prata med vänner på andra sidan jordklotet besöka all världens bibliotek. Förutom allt mänskligt som kärlek till anhöriga är datorn det största som har hänt mig och jag dristar mig att säga att så är det för de flesta numera, tänk efter.

Igår var det en trevlig återförening i Tullveteranerna vi var 56 medlemmar som samlades och fick förutom fin gemenskap information om nya Tullverket. Det skakar om lite i fyrahundraåringen men i det långa perspektivet är det en liten västanfläkt som skadar några och glädjer andra. Vi som gett livet åt tullverksamheten kan bara hoppas att förändringarna för effektiviteten framåt. Tänk om vi legat kvar på organisationen från år 1636. Det fina var att träffa alla gamla kollegor som vi delat dagen med visst hade vi olika åsikter ibland men det förde verksamheten framåt och det dåliga är passerat. Jag kunde också fundera över vilken utveckling vi alla fått och nu på ålderns höst är vi alla akademiker av klass. En fin kväll att minnas i vänners sällskap och nu börjar planeringen för år 2022. Den andra stora händelsen var att vi efter 100 år fick en kvinnlig statsminister som inte hann tillträda innan hon tvingades avgå. Tråkigt att det blev så embarmligt fastän det vimlar av kvinnor i Riksdagen. Det är en sämre kvalitet på dagens riksdagmän än någonsin som nu ställt till med kaos och gjort Riksdagen till en fars. Det är nog hög tid att flytta fyraprocentsspärren till tio procent, småpartierna klara inte att få fram kompetenta ledamöter och det är inte akademiker utan snarare svetsare verkar det som. Det skadar inte med lite skit under naglarna när makt ska skapas. Centern och Miljöpartiet har loggat ut och Riksdagens kompetens har aldrig under min livstid varit så låg som nu.

För ett år sedan var det ovisst hur det skulle bli med vaccination mot den ruggiga kinasmittan som spritt sig över hela världen. Nu är det den 25 november och jag fått min tredje spruta mot eländet. Jag kan bara tycka att världen och särskilt Sverige agerat förtjänstfullt mot medborgarna. Även vi åldringar har fått vårt vaccin på ett effektivt sätt. Det finns några ”vänner” som vägrat ta vaccin vilket jag tycker är synnerligen oförsvarligt särskilt när omkring 16 000 människor i SE avlidit innan vaccinationen kom. Ett beteende som är omänskligt egoistiskt och klandervärt. När jag ser på sjukvården kan jag bara ge dem högsta betyg. De har gett oss allt de har och jag känner stor sympati för våran sjukvård. Jag känner stor tacksamhet för den tredje sprutan jag fick idag på ett smidigt sätt, jag bara gled in på sjukhuset och fick min spruta på enklast tänkbara sätt utan krånglande byråkrati. Jag blir bestört när jag hör högutbildade vänner som vägrar vaccin, de är ju någon slags mördare när de går omkring och smittar folk, nu är det ju så att tiden har gett det utslaget att nu kan de bara smitta varandra, vi övriga är ju vaccinerade.

Nu är det dags för vinterdäcken, förr en baggis som man klarade av i ett nafs. Nu är det jobbigare det är tungt och byngligt att släpa fram fälgarna och svårare att få i bultarna i rätt gängfäste. Man är väl lite snål som sköter sånt på egen hand nästan, det kostar ju inte många kronor att leja för jobbet i något tält som nu rests. Jag minns åren då jag legat och krypit i snön med blåfrusna fingrar och pillat dit den iskalla bulten. Nu är det lite varmare på höstarna och man behöver ju inte vänta in snön av snålhet. Jag tror jag aldrig nött ut mina snödäck på någon av mina kanske tjugo bilar som passerat revy och tömt min kassa. Jag väntar i skrivande stund på vänlig och behövlig hjälp det är ju inte så bra att kämpa själv med detta då hjärtat har stannat en gång tidigare. Jag tycker det är bra med dubbdäck i dessa tider då det inte är så mycket snö men oftast mer av isgata. Vi får se hur det går för något år sedan var jag så stark så jag drog av bulten, förmodligen var det för mycket kopparpasta på gängorna som orsakakade skadan och inte min gamla gubbmuskler. Ja om fem månader ska dom av igen då uppstår samma vånda. Man har ju inte så mycket att våndas över på ålderns höst då kan ett däckbyte bli ett tungt tryck. Vi får se om jag överlever prestationen även i år.

Det är nya underliga ceremoni dagar vi inför när det hänger skelett i trädgårdarna och ruggiga monster ställs ut. Vad är det man firar är det möjligtvis den egna rädslan för döden man försöker undkomma genom att pigga upp det hela med lysande pumpor. På något sätt är vi väldigt lika de som levde här i tidig stenålder med sina riter och våldsdåd. Samtidigt som religion blivit passé har den här typen av hyllningar och firande blivit alltmer populär. Nu i denna vecka firar vi Alla Helgons Dag genom att tända lyktor på våra döda släktingars gravar i lite mer ordnade former och ägnar våra tankar till våra döda släktingar. Det känns bra för mig men Halloween är mer som ett skämt på den seriösa skalan. Det är mycket trams med helger och helgon, religion blir alltmer icke trovärdiga historier som faller bort från det civiliserade samhällets normer. Men ljus och ljuskedjor på balkongen ger oss lite tröst i den mörka nord och snart kommer julgranen upp och ger trygghet och julklappar i många hem. Religionen behöver jag inte men ljuskedjorna ger nytt liv i gubben.