Det första dramat började redan innan jag var torr bakom öronen, det var de ruggiga berättelserna om atombomben och dess förskräckliga konsekvenser. Det var efterspelet till andra världskriget och kampen mellan USA och Sovjet om världsherraväldet. Vi smågrabbar diskuterade konsekvenserna av en konflikt mellan USA och Sovjet och att den fruktansvärda bomben skulle brisera över vår lyckliga gata. Det byggdes skyddsrum i bergen på Södermalm och politikerna förberedde en svensk bomb i samband med den lilla kärnreaktorn i Ågesta nära Farsta. Den tiden var både skrämmande och fantastisk i det genuina Sverige. Några år gick sedan kom cancerhysterin och många fina människor bara tynade bort och försvann samtidigt kom trafiken och dödsfallen blev många i de farliga fordonen. Nästa stora skräck kom med AIDS då sexuella aktiviteter blev hotande och många ändisar mötte en fruktansvärd död. Efter ett tiotal år hittade man botemedel och sjukdomen tonade bort, vi hade alla vänner som stupade på det slagfältet. Det lugnade ner sig och massdöden tonade ner. Men så kom tjugotalet men en förskräcklig sjukdom som likt en lie skar sig igenom sjuttioåringarna. COVID blev benämningen och de närmaste åren dog cirka tiotusen om året i den besvärliga åkomman som i princip ströp den sjuke. Nu i början av 2022 har det lugnat ner sig och de flesta är vaccinerade men oron finns där eftersom sjukdomen vänjer sig vid vaccinet men de flesta överlever nu. För min del är de flesta hoten över jag fyller sjuttiosex år så mitt liv har passerat och det naturliga slutet närmar sig. Jag har redan varit med om ett slut när mitt hjärta stannade i nästan en halvtimme, men en god vän pumpade på mitt bröst tills ambulansen kom med hjärtstarter och jag överlevde. När hjärtat har slutat slå är man död enligt juridiken men jag återuppstod ett tag till. Min nuvarande filosofi är ”för helvete bit dig fast”.

När man skriver något offentligt så retar det alltid någon. Det är bara så att man kan inte ha samma åsikter om man äger sin personlighet. Under mer än tio år som jag skrivit på den här hemsidan har jag blivit oense med de flesta av mina vänner. Så är det bara skriver man något så är det ju min åsikt och alla kan inte dela den för ”då skulle jag jag vara klokast och vackrast”. Det lärde jag mig av ett pansarbefäl på Gotland. Det fina med oss människor är ju att vi har olika åsikter och värderingar, det för vårt samhälle framåt. Ungefär samma lärdom fick jag på en kurs där vi fick kika på en pryl i en låda från olika hål och sedan skulle vi diskutera ihop vad et låg i lådan. Det blev nästan ogörligt och de åsikterna gav mig insikt i hur vi människor fungerar, jag tror den kunskapen skulle vara något för årsklass 1 i skolan eller tidigare. Vår livserfarenhet bygger oss människor på unika klotsar som vi får hantera varsamt och långsamt lirka ihop. Särskilt känsligt är religion och sexualitet där vi kan göra stor skada med några ord.

Nu när jag passerat de 75 åren så börjar reservdelarna ta över lite här och där. Det började med glasögonen å kunde jag se bättre ut kan förklaras med att se omgivningen bättre och kunna läsa det finstilta. Sen tog det några år tills hjärtat stannade och en hjärtstarter blev inopererad och nu håller den mig igång och vid liv. I dag kom det tredje steget det blev en hörapparat en fin pryl som är nästan osynlig och ger mig hörsel av det minsta prassel och larmsignalen när jag glömmer kylskåpsdörren öppen vilket inte gör så mycket men jag kan höra sportreferaten på TV när publiken stojar. Ja jag har både käpp och rollator som är underbara hjälpmedel som underlättar rörligheten. Det finns väl inte så många fler hjälpmedel såhär på livets final. Viagra kanske vore bra att ha men vilken kvinna vill vänslas med en gubbe så det hjälpmedlet är passé. Men jag får fördjupa mig i hörapparatens mystik och koppla ihop den med mobiltelefonen och TV. Det har varit ett fantastiskt liv här på Jorden och det största som skett är datoriseringen som ger mig all världens kunskap på skärmen. Man blir ju professor i det mesta och tillgång till all världens kunskap med datorn i arbetsrummet. En härlig utmaning till alla ungdomar.

Min värld har blivit mindre Jag minns min livstids världar det börjar med nittonhundrafemtiotalet det var ett mellanting mellan bonnlandet och det stora ouppnåeliga där Hollywood var den andra storheten. Ja till och med Hornsgatan på Söder i Stockholm var bonnig. Min far berättade att på Zinkensdams idrottsplats på Ringvägen där var det en stor potatisåker. Det var en härlig tid men i skolan diskuterade vi atombombens hot och under Söder sprängdes skyddsrum fram. Under åren varierade eländet med kommunisthotet och Sovjet som tycks ha återuppstått. Jag tycker vi i Sverige fått en lagom politik som med jämna mellanrum belastas av någon hetsporre. Moderaterna som velat framstå som försvarsvänliga var de som under tjugohundratalets början avvecklade vårt försvar och nu är det Socialdemokraterna som bygger upp försvarsresurserna. Ja det ändrar sig ständigt och i min ålder är det bäst att ställa sig utanför det politiska käbblet. Men världen åtminstone min har blivit betydligt mindre det är de närmaste kvarteren som intresserar och någon lite längre utflykt som hägrar i denna smittotid.

Det är fortsatt ett stillsamt liv med få möten och kontakter det känns som om vi vi snart tappar styrfarten. Allt var på väg att vända och smittan vek undan då blev det kaos igen men det är inte längre de vaccinerade åldringarna som dör utan det är de ovaccinerade äldre som stryker med och de yngre ovaccinerade blockerar sjukhusen med sin smitta. I sådana här lägen känns det tråkigt nog bättre med hårda tag och tvångsvaccinering som åtgärd. Kanske inte fullt ut så drastiskt men på gränsen. Vi människor far långsiktigt illa av att inte få den sociala närheten, vi måste få krama om och kyssa varandra åtminstone på kinden även om vi inte är sängkamrater till vardags. Jag hör hur vänner som jag känner och alltid har litat på nu vägrar vaccination. Helt obegripligt de skadar ju vår gemensamma trygghet och saboterar den sjukvård vi investerat massor av skattepengar i. Vi kan inte befinna oss i detta samhällstillstånd längre vi måste börja leva igen och få igång det sociala umgänget som betyder så mycket för vår psykiska hälsa. Förr var det smittorisken nu är det de ovaccinerade som stör ut det sociala levernet. Min generation som är inne på finalen i livet borde kunna få ett ”gott slut”.

Det blev en vit dag idag både för marken och magen. Nyåret har alltid varit en fin tid i livet med tillförsikt har man sett framåt mot nya äventyr och livsglädje. Vartefter livet går så är man glad för varje ny dag man får vara med och se hur det går och nyfiket börjar man följa nyhetsmedia och tidningar. Det mest dramatiska är bränsleförsörjningen och den globala uppvärmningen. Tyskland stänger alla sina kärnkraftverk och i Sverige vill vissa partier starta flera nya. Jag tror Tyskland gör rätt skulle det ske en olycka i detta tätbefolkade område så blir situationen helt ohållbar. Vi måste lämna de ålderdomliga kraftmodellerna som olja och kärnkraft det finns bättre alternativ. Nu är inte det här min fråga längre jag ska snart dö men det är ungdomens svåra fråga. För min del tar jag gärna 70 000 stora vindkraftverk och avvecklar den omoderna kärnkraften. Därtill vätgas som våra sjöar är fulla av utvecklar vi vattenkraften så blir vi strategiska i minst tusen år. Det är många stora frågor på gång att fundera över för våra arvingar och den viktigaste är att bevara planeten så långt mänskligheten och vårt förstånd räcker till. Livet det är ”alla dessa dagar”