Vart tog alla dessa sommardygn vägen, först går man i fem månader och fryser sen blir det ljust längre och längre på dygnet sen kommer värmen och några dagars hetta och plötsligt är den underbara sommaren förbi. Vi har någon månad kvar att njuta av värmen men snart dalar löven ner på backen. Kort därefter kommer de dörsta snöflingorna från skyn och som äldre njuter man så väldigt av den sköna sommaren men nu känner man att vi går in på finalen. Vi vet att elpriserna skenar så det är inga ljusa tider som väntar oss, vi vet att vi har inte så många somrar kvar att njuta av vi som är placerade i relik-skaran. Jag känner mig som tjuren Ferdinand när jag sitter i mitt burspråk under min säkert nästan trehudraåriga ek. Löven sitter kvar lite skadade av torkan men eken lever sitt eviga liv. Snart ska den fälla hordvis med svåruttnande löv som övervintrar på gräsmattan. Så är livet här på Jorden, ”slutet på något är alltid början på något annat”.

När jag ser tillbaka på 1960-talet så är det inte lika hett utan snarare lite tråkigt, detta fastän vi har datorer och snabba informationskanaler via internet och hemsidor. Min ungdoms debatter slungades mellan folkpartiet, socialdemokrater, centern (bondeförbundet) och kommunisterna. Högerpartiet dagens moderater levde i en egen värld som inte vanligt folk kom så nära åtminstone inte mina föräldrar och deras vänner. Det var ju fantastiska människor som var politiker på den tiden alla var stora personligheter. Dåtidens socialister, folkpartister, kommunister, bondeförbundare och högermän de finns inte längre färgerna rött, grönt, blått har blivit mycket färgsvagare. Jag tycker det har blivit bättre politiken har blivit mer jämlik och även en vanlig jobbare kan vara med i högerpartiet. Det man kan se är att de populistiska nya partierna är lite opålitliga de samlar många av de missnöjda och friskar på i debatten och många lycksökare söker sig dit och de får problem att hålla rent i leden. Men än så länge verkar Sverige hålla ihop.

Jag ser hur den seriösa politiken tonar ner sin aktivitet och nya bubblor kommer upp till ytan men jag ser inte några seriösa nykomlingar utan det är köksbordsagitatorer. De gamla partierna från nittonhundratalet blir mest försvarare av uppnådda vinster och de nya partierna vinglar mest omkring ed lösryckta argument som kan leda rätt in i betongväggen. Jag ser heller inga briljanta hjärnor med friska idéer utan det är mest slag under bältet. Min tid är förbi och det lär inte märkas men det har tagit ett helt liv att inse hur världen fungerar. Nu är den stora utmaningen energifrågan och hur får vi el till allt som tidigare drivits med olja. Det är en fråga att bita tag i vi fyrtiotalister räddades av oljan från öknarnas och havens djup men ren resurser är nu mera livshotande. Just nu finns bara alternativen vind-, vatten-, sol-, vätgas och kärnkraft men det räcker så länge vårt universum existerar. Ett liv går väldigt fort och nu är det nya generationer som tar över styråran och jag lutar mig tillbaka och ser att de gamla tokigheterna dyker upp igen.