När jag ser tillbaka på mitt liv så ångrar jag bara det jag inte gjort, inte det jag gjort. Kanske finns det några glidningar i detta men de är så få och sm så de är glömda. Vi är många äldre som har missat många chanser små och stora genom att tveka eller säga nej. Det kan ha varit familjeskäl vilket i slutändan visat sig vara den dummaste hänsynen, det har gått åt helvete ändå. Då kan man gräma sig att inte ha tagit superchansen i karriär och kärlek. I sådana här val så tar motkraften chansen och i slutändan är du förloraren i den matchen. Oftast kommer nästa erbjudande och då slår man till direkt och det blir jättebra. Med sluträkningen i handen så känner jag mig som en vinnare även om det inte blev den enkla vägen vilket inte har berott på min förmåga utan på andra människors svek och dåliga förmåga. Det är många krafter som styr ens liv och tankar och jag tycker mig ha fått ut mycket av livet och de flesta har varit goda vänner och stöd i eländet. Det finns några giftbölder och de är förpassade till de glömdas kaledjeoskop.

Ideologiskt och ekonomiskt har mina gener från min mor gett mig det mesta tyvärr lite feghet och extra eftertanke som balanserats av min fars vilda överexcessgener som haft en tillräcklig broms. I går gick jag förbi min folkskola på Söder i Stockholm och såg omgivningarna Högbergsgatan och Bergskruvan där fästet för slängsläden fan kvar eller ersatt på exakt det ställe den fanns vintern 1952. Nuvarande söderbor har ingen likhet med de som fanns där 1952 då lågavlönade grovarbetare nu någon slags vänsteröverklass eller halvrika typer som jag. De fattiga är borta likaså den kvartersstora brädgården på Krukmakargatan.