Med gener som varit med ända sedan inlandsisen smälte bort för över tiotusen år sedan så har det varit en ruggig vinter, kanske inte så torrkall men slaskkall och våren har varit runt noll. Ju äldre man blir desto frusnare blir man och det känns inte som det blir varmare på klotet. Skidföret har försvunnit i mellansverige och det är väl det man ser som tecken i skyn på att vi går mot varmare tider. Det märkliga är att ekonomin tuffar på fastän smittan lägger sin förlamande bädd över mänskligheten. Men nu i mitten av maj är det fint vårblomstren exploderar i värmen och det gör även gamla gubbar. Jag går varje dag på vägar där jag traskade runt i barnvagnen 1946 på sommartid. Då var det små sommarstugor på varje tomt och en och annan liten villa. På åkrarna runt omkring betade korna det var ju inte någon exemplarisk lantbruksmiljö eftersom det var bergknallar överallt och jag känner mig hemma. Den månghundraåriga eken växer på tomten helt obekymrad över utvecklingen och igår åkte en polisbil under grenverket det har inte hänt på 10 år, vilket ärende han hade i grannskapet förtäljer inte historien men det blev en stor händelse av bara passagen. Det händer inte så mycket här och det är skönt nu går jag ut och njuter av värmen.