Med
gener som varit med ända sedan inlandsisen smälte bort för över
tiotusen år sedan så har det varit en ruggig vinter, kanske inte så
torrkall men slaskkall och våren har varit runt noll. Ju äldre man
blir desto frusnare blir man och det känns inte som det blir varmare
på klotet. Skidföret har försvunnit i mellansverige och det är
väl det man ser som tecken i skyn på att vi går mot varmare tider.
Det märkliga är att ekonomin tuffar på fastän smittan lägger sin
förlamande bädd över mänskligheten. Men nu i mitten av maj är
det fint vårblomstren exploderar i värmen och det gör även gamla
gubbar. Jag går varje dag på vägar där jag traskade runt i
barnvagnen 1946 på sommartid. Då var det små sommarstugor på
varje tomt och en och annan liten villa. På åkrarna runt omkring
betade korna det var ju inte någon exemplarisk lantbruksmiljö
eftersom det var bergknallar överallt och jag känner mig hemma. Den
månghundraåriga eken växer på tomten helt obekymrad över
utvecklingen och igår åkte en polisbil under grenverket det har
inte hänt på 10 år, vilket ärende han hade i grannskapet
förtäljer inte historien men det blev en stor händelse av bara
passagen. Det händer inte så mycket här och det är skönt nu går
jag ut och njuter av värmen.