Man blir glad när man ser en kamrat på promenaden och det blir ett snack. Det lyfter den dagliga tristessen och ger energi. Alla ”julbord” är inställda och har meddelats vänligt och är kloka beslut i dessa tider. Men produktionen i samhället verkar rulla på det säljs bilar och matvaror med lite avmattning. Vi pensionärer är lite mer avslagna än normalt då vi tidigare ständigt var på kulturevenemang med lunch och ett glas vin. Nu blir det radio eller TV och ett vin till kvällen. Men jag saknar alla dessa möten där ögon möttes och glittrade mot varandra, nu ser jag bara min svaga skugga i blänket från mitt stora köksfönster. Det är som att sitta lite i fängelse light och inte ens telefonen ringer det är dödstyst i den linan. Än så länge fungerar värmen om inte den samboende öppnar fönstren onödigtvis. Men mitt liv har gjort en tvärnit från att i tio år veckovis fladdra mellan Stockholm, Karlshamn och Malmö till en lokalrunda till Huddinge C under smittans hinder. Men datorn, mobilen, radion och TV ger intryck som hjälper i tråkigheten.