Den här helgen är till för att minnas och hedra de döda. Min erfarenhet är att det känns bra resten av livet om man fått vara med när den nära och kära gör den sista utandningen. Det är som med allt i livet, avslutas inte de stora händelserna/perioderna i livet med ett bra avslut så gnager det förr eller senare.

För min del deltog jag också igår vid en  en begravning som blev en ljus minnesstund över en fin människa. Jag uppskattar begravningar där man lyfter fram den dödes liv och personlighet. Gärna några tal och bilder reflektioner över den döde vid begravningskaffet är fint. Präster som dillar om överlämnande till gud och knappast talar om den döde har jag svårt för. Vilket mandat jobbar de på.

För min del känns det också bra när jag hittar mina döda vänner på Facebook. Deras sida ligger kvar och jag kan läsa och minnas. Jag hoppas verkligen att min Facebooksida ligger kvar efter min död och gärna som öppen sida. Under ett liv lär vi känna många goda människor och få fähundar. De flesta människor är goda och värda att minnas.

Jag funderade under begravningen igår hur många begravningar jag varit på och det måste nog röra sig uppåt hundra stycken. Många i tjänsten men också många vänner som dött alldeles för tidigt i sjukdomar eller olyckor. Det är skönt att få tillåtelse att tårarna strömmar och känslorna ruskar om. Begravningsdagen skall i mina ögon göras till en stor minnesdag och den nya tekniken med alla våra bilder ger stora möjligheter.