Idag är det dagen som lyser upp våra gravplatser och då går vi man ur huset för att tända ljus på förfäders gravar. Glömmer vi eller hinner vi inte med det besöket kommer ett samvete att strömma ner över vår trötta hjässa. Vi har alla våra minnen hos döda släktingar och vänner som antingen dött för tidigt eller varit oss oskiljaktiga. Halva mitt liv har jag nog vandrat till mina gravplatser och tänkt till. Det har varit fördjupande av min sinnesfrid och min intellektuella utveckling det känns så skönt att stanna upp och ta in live vid dessa stunder. En viktig dag är det för humanismens utveckling och vårt samhällsliv. Det religiösa lämnar jag åt andra det har jag passerat men mina förfäders slit som gett mig liv och livsvilja det vill jag hedra den här dagen. Tänk vilka desperata historier det finns bakom varje mänskligt liv som utvecklats på det här klotet. Alla seklers förflyttningar över och mellan kontinenter nya bosättningar och plötsliga uppbrott beroende på naturens förändringar fientliga anfall eller sjukdomsepedemier som rasat. Frid en sådan här dag då vi bara kan summera sådant som bevisligen har hänt.