Idag
är det dagen som lyser upp våra gravplatser och då går vi man ur
huset för att tända ljus på förfäders gravar. Glömmer vi eller
hinner vi inte med det besöket kommer ett samvete att strömma ner
över vår trötta hjässa. Vi har alla våra minnen hos döda
släktingar och vänner som antingen dött för tidigt eller varit
oss oskiljaktiga. Halva mitt liv har jag nog vandrat till mina
gravplatser och tänkt till. Det har varit fördjupande av min
sinnesfrid och min intellektuella utveckling det känns så skönt
att stanna upp och ta in live vid dessa stunder. En viktig dag är
det för humanismens utveckling och vårt samhällsliv. Det religiösa
lämnar jag åt andra det har jag passerat men mina förfäders slit
som gett mig liv och livsvilja det vill jag hedra den här dagen.
Tänk vilka desperata historier det finns bakom varje mänskligt liv
som utvecklats på det här klotet. Alla seklers förflyttningar över
och mellan kontinenter nya bosättningar och plötsliga uppbrott
beroende på naturens förändringar fientliga anfall eller
sjukdomsepedemier som rasat. Frid en sådan här dag då vi bara kan
summera sådant som bevisligen har hänt.