Jag läste som ung och medelålders inga dödsrunor, det var för tråkigt och ointressant. Nu på äldre dar är dödsrunor de mer intressanta inslagen i morgontidningen. Visst är det intressant med människor som levt ett liv efter lång utbildning och spännande uppdrag på arbetsmarknaden men de riktiga höjdarskrifterna kan man hitta i redogjörelser från helt vanliga liv där mänsklig värme och kärlek varit ledtråden. Ett vanligt liv efter folkskola kan formuleras fantastiskt och utvecklande. Ett annat liv med universitetsstudier kan framstå som ett stort felsteg, det kanske blev så för att författaren av nekrologen varit okunnig skribent medan den som skrev om folkskolebakgrunden hade en förmåga att beskriva livet som överträffade utbildningen på universitet. Jag kan inte låta bli att tycka att man alltid bör skriva en nekrolog i tidningen och beskriva en vän, arbetskamrat eller livskamrat. Jag vill rekommendera alla unga människor att läsa nekrologer de är viktiga lärdomar för resten av livet. Man kanske skulle skriva sin egen nekrolog men den blir nog inte så exakt formulerad men man kan ha den i byrålådan så arvingarna kan se vad man tyckte om sig själv. Bärjar man närma sig de åttio åren är det inte så många skrivkunniga kvar men ni har ju mina bloggar här sedan 2009.