Jag har gjort min jordevandring och lever på övertid och i dagarna fyller jag tre kvarts sekel. Det finns inte mycket att klaga på våra myndigheter har löst dödligheten av Corona smittan med flera vaccin och det är bra att tacka och ta emot. Vi har alla haft våra helveten och vi får se hur de sista ljuva åren mynnar ut. Det har varit ett fint liv om man ser till helheten och jag har mött så många fina människor och kvinnorna måste man särskilt nämna. Jag minns min första kärlek hon var några år äldre, jag var tre år och hon fem år, hette Mona Nilsson och bodde på Brännkyrkagatan 77 högst upp och vi hade en fin gemenskap på vår gård jag tror hon gifte sig med en tysk man och han fick jobb i Persien. Den andra kärleken var Ulla från första klass i Maria skola vi hade kul och åkte skridskor på Zinkensdam. Givetvis älskade man sin mor som ställde upp i vått och torrt och var den yttersta tryggheten. Jag vågar inte gå längre på den här berättelsen om kvinnor det kan kanske ställa till det men efter sjuttio år kan det väl inte skada. Men jag slutar berättelsen här och vill bara sammanfattningsvis nämna kvinnornas enorma betydelse för mänskligheten. De är en krydda på livet som åren bara kryddar på och gör livet värt att leva. Visst har man gått på riktiga snytningar på nervsystemet som gjort mer ont än en smäll på käften av en grabb på skolgården. Men var rädd om kvinnorna de är en delikates både mentalt och fysiskt.