Jag
har gjort min jordevandring och lever på övertid och i dagarna
fyller jag tre kvarts sekel. Det finns inte mycket att klaga på våra
myndigheter har löst dödligheten av Corona smittan med flera vaccin
och det är bra att tacka och ta emot. Vi har alla haft våra
helveten och vi får se hur de sista ljuva åren mynnar ut. Det har
varit ett fint liv om man ser till helheten och jag har mött så
många fina människor och kvinnorna måste man särskilt nämna. Jag
minns min första kärlek hon var några år äldre, jag var tre år
och hon fem år, hette Mona Nilsson och bodde på Brännkyrkagatan 77
högst upp och vi hade en fin gemenskap på vår gård jag tror hon
gifte sig med en tysk man och han fick jobb i Persien. Den andra
kärleken var Ulla från första klass i Maria skola vi hade kul och
åkte skridskor på Zinkensdam. Givetvis älskade man sin mor som
ställde upp i vått och torrt och var den yttersta tryggheten. Jag
vågar inte gå längre på den här berättelsen om kvinnor det kan
kanske ställa till det men efter sjuttio år kan det väl inte
skada. Men jag slutar berättelsen här och vill bara
sammanfattningsvis nämna kvinnornas enorma betydelse för
mänskligheten. De är en krydda på livet som åren bara kryddar på
och gör livet värt att leva. Visst har man gått på riktiga
snytningar på nervsystemet som gjort mer ont än en smäll på
käften av en grabb på skolgården. Men var rädd om kvinnorna de är
en delikates både mentalt och fysiskt.