En fruktansvärd upplevelse att vara ombord på ett jättefartyg som kantrar i storm. Människor som blir fastklämda och upp blir ner, allt i kaos och sedan det iskalla vattnet som strömmar in och dränker. Några hamnar i havet och några av dessa hittar en flotte att klamra sig fast vid. Det är kallt vatten och blåst mot äter sig in i kropparna. På land väntar anhöriga oroligt och de flesta av dessa får ett dödsbesked.

Såren i tusentals själar sitter där fortfarande täckta med ett stort ärr men det läks aldrig. Alla vi människor som har levt har våra ärr i själen och de sitter där livsvarigt. Ibland blir det som var i ärret för att sedan likt en herpessmitta vara obemärkt en tid, men det finns där alltid. Det är större och mindre ärr och de ärr som Estonia lämnade efter sig är nog bland de större och jävligaste.