Det första dramat började redan innan jag var torr bakom öronen, det var de ruggiga berättelserna om atombomben och dess förskräckliga konsekvenser. Det var efterspelet till andra världskriget och kampen mellan USA och Sovjet om världsherraväldet. Vi smågrabbar diskuterade konsekvenserna av en konflikt mellan USA och Sovjet och att den fruktansvärda bomben skulle brisera över vår lyckliga gata. Det byggdes skyddsrum i bergen på Södermalm och politikerna förberedde en svensk bomb i samband med den lilla kärnreaktorn i Ågesta nära Farsta. Den tiden var både skrämmande och fantastisk i det genuina Sverige. Några år gick sedan kom cancerhysterin och många fina människor bara tynade bort och försvann samtidigt kom trafiken och dödsfallen blev många i de farliga fordonen. Nästa stora skräck kom med AIDS då sexuella aktiviteter blev hotande och många ändisar mötte en fruktansvärd död. Efter ett tiotal år hittade man botemedel och sjukdomen tonade bort, vi hade alla vänner som stupade på det slagfältet. Det lugnade ner sig och massdöden tonade ner. Men så kom tjugotalet men en förskräcklig sjukdom som likt en lie skar sig igenom sjuttioåringarna. COVID blev benämningen och de närmaste åren dog cirka tiotusen om året i den besvärliga åkomman som i princip ströp den sjuke. Nu i början av 2022 har det lugnat ner sig och de flesta är vaccinerade men oron finns där eftersom sjukdomen vänjer sig vid vaccinet men de flesta överlever nu. För min del är de flesta hoten över jag fyller sjuttiosex år så mitt liv har passerat och det naturliga slutet närmar sig. Jag har redan varit med om ett slut när mitt hjärta stannade i nästan en halvtimme, men en god vän pumpade på mitt bröst tills ambulansen kom med hjärtstarter och jag överlevde. När hjärtat har slutat slå är man död enligt juridiken men jag återuppstod ett tag till. Min nuvarande filosofi är ”för helvete bit dig fast”.