Jag avslutade min vandring på Jorden för ett år sedan men åteupplivades från det döda av en god vän, ambulansen och Nya Karolinska. Jag är djupt tacksam för denna insats som gav mig en chans att reflektera mer över livet för människan i Universum.

Man börjar sitt liv på samma sätt som att vakna upp ur medvetslöshet frånsett att tiden att bli vuxen igen går mycket fortare. När jag började min vandring 1946 tog det lång tid att få känslor och empati men jag kände mig van att leva från början. Det är den här hjärnan som spökar och ställer till det på gott och ont. Man stiger in i världen och känner sig van att umgås med andra, känner igen saker man aldrig sett förut och har svårt att assisionera i detalj. Många klagar på samhället men jag kan inte klaga växte upp i arbetarkretsar och det mesta fungerade. Hälsovården blev allt bättre och skolan var bra den gav initialt allt man behövde med sig ut i världen. Livet blev mer komplicerat när kärlek och sexualitet började surra i en mycket livskraftig kropp. Arbete var det viktigaste det gav välstånd och legitimitet i samhället men kärleken till alla flickor fans där samtidigt och hur man lyckades i båda dessa utmaningar är obegripligt. Arbetet gav bröd i munnen så det måste gå i första hand med en stor konkurrens med kärlek som är obegriplig och en blandning av respekt beundran och åtrå. Så det går åt helvete hur man än beter sig om känslorna följer med. Det dyker också upp frestelser som attraherar och är omöjliga att motstå. Jag tror att den passusen måste in i ett modernt äktenskapsförhållande. Jag tror jag slutar här och tar arbetet i morgon.