Jag är
medlem i två föreningar som har sina rötter i mitten av
artonhundratalet. Båda tillåter endast män som medlemmar och det
har hållit i sig i etthundrasjuttio år. Jag funderar ständigt på
varför de kom till och det närmaste jag kommit är att
kollegialiteten skapade känningar och kunskap om duktiga personer
som kunde tillföra samhället och företag kompetens som gagnade
organisationer och samhälle framtidstro. Samvaron gav också
tillfälle till gemenskap och kulturutbud under gemytliga och
kulinariska övningar. När föreningarna startade fanns inga
elektroniska utbud och inte ens telefonen var upptäckt. Det är
ritualer i föreningarna av olika digniteter som ger olika
färdigheter och eftertänksamhet. Medlemmarna är i huvudsak
personer som gjort yrkeskarriärer eller kommer att göra det sen är
vi ett större antal som gjort vårt. Det finns många sådana här
föreningar i Sverige och det skulle vara intresssant att göra en
utredning vad de betytt för vår utveckling av företag och
myndigheter. I tjugoårsåldern var jag med i en riktigt fin sådan
här förening men äktenskap och barn tog all tid så den chansen
missade jag. Nu har jag två medlemskap och det räcker.