Jag är medlem i två föreningar som har sina rötter i mitten av artonhundratalet. Båda tillåter endast män som medlemmar och det har hållit i sig i etthundrasjuttio år. Jag funderar ständigt på varför de kom till och det närmaste jag kommit är att kollegialiteten skapade känningar och kunskap om duktiga personer som kunde tillföra samhället och företag kompetens som gagnade organisationer och samhälle framtidstro. Samvaron gav också tillfälle till gemenskap och kulturutbud under gemytliga och kulinariska övningar. När föreningarna startade fanns inga elektroniska utbud och inte ens telefonen var upptäckt. Det är ritualer i föreningarna av olika digniteter som ger olika färdigheter och eftertänksamhet. Medlemmarna är i huvudsak personer som gjort yrkeskarriärer eller kommer att göra det sen är vi ett större antal som gjort vårt. Det finns många sådana här föreningar i Sverige och det skulle vara intresssant att göra en utredning vad de betytt för vår utveckling av företag och myndigheter. I tjugoårsåldern var jag med i en riktigt fin sådan här förening men äktenskap och barn tog all tid så den chansen missade jag. Nu har jag två medlemskap och det räcker.