Det
var en fin gård mellan Hornsgatan 88 och Brännkyrkogatan 77. Där
fanns en syrenomgiven berså som besöktes av de boende, gården
sluttade och var sandbeströdd. Eftersom det blev trafik över gården
av utomstående så blev det ett plank mitt på gården och en låst
grind. Det begränsade umgänget mellan husen det stod fyra stora
soptunnor på gården som stank av avfall och lockade råttor. Men
gården var en trygghet för oss barn det var ägarlägenheter som nu
har blivit lagligt igen. Vi betalade 65 kronor i kvartalet i avgift
det var för vatten och avlopp och underhåll. I huset fanns många
olika människotyper det var två snälla äldre damer som pysslade
om mig. Det fanns flera norska damer som kanske tvingats fly Norge
efter kriget. Det var en sjökapten som var borta halvårvis och
lämnade sin hustru med en boxer som sällskap. Det var
fabriksarbetare och alla de slag av människotyper. På dagarna kom
gatumusikanterna och spelade några låtar och vi samlade ihop
pappersknyten med någon krona i som vi gav till musikerna. Vi hade
en hund Aridalterrier som skulle rastas på söderbergen så då gick
promenaden ut på Brännkyrkagatan sedan förbi Wicanders korkfabrik
upp på berget. Där fanns de gamla låghusen kvar och jag minns en
tant som vi internt kallade häxan för hon såg ut så. Högst upp
på berget blickade vi ner på Söder Mälarstrand och Stadshuset.
Däruppe eldade vi en mäktig Majbrasa varje vår och hade även våra
pojkkrig. På vägen hem såg vi ner på spårvagnsstallarna som
gröpt ur berget.