Det var en fin gård mellan Hornsgatan 88 och Brännkyrkogatan 77. Där fanns en syrenomgiven berså som besöktes av de boende, gården sluttade och var sandbeströdd. Eftersom det blev trafik över gården av utomstående så blev det ett plank mitt på gården och en låst grind. Det begränsade umgänget mellan husen det stod fyra stora soptunnor på gården som stank av avfall och lockade råttor. Men gården var en trygghet för oss barn det var ägarlägenheter som nu har blivit lagligt igen. Vi betalade 65 kronor i kvartalet i avgift det var för vatten och avlopp och underhåll. I huset fanns många olika människotyper det var två snälla äldre damer som pysslade om mig. Det fanns flera norska damer som kanske tvingats fly Norge efter kriget. Det var en sjökapten som var borta halvårvis och lämnade sin hustru med en boxer som sällskap. Det var fabriksarbetare och alla de slag av människotyper. På dagarna kom gatumusikanterna och spelade några låtar och vi samlade ihop pappersknyten med någon krona i som vi gav till musikerna. Vi hade en hund Aridalterrier som skulle rastas på söderbergen så då gick promenaden ut på Brännkyrkagatan sedan förbi Wicanders korkfabrik upp på berget. Där fanns de gamla låghusen kvar och jag minns en tant som vi internt kallade häxan för hon såg ut så. Högst upp på berget blickade vi ner på Söder Mälarstrand och Stadshuset. Däruppe eldade vi en mäktig Majbrasa varje vår och hade även våra pojkkrig. På vägen hem såg vi ner på spårvagnsstallarna som gröpt ur berget.