Dagens informationsenheter på företag och myndigheter tycks ha som sin största uppgift att dölja sanningar eller inbillade interna hot. Förr fick man höra den ansvarige chefens vision, den har nu gått in i ett slags kejsarstatus och skyddas till varje pris av en informationschef.
 
Hela informationsverksamheten har nu också invaderats av strategier och mer eller mindre hysteriska uppfostringsmetoder av personalen, exempelvis ”Kommunikologi”. Alla ska uniformt uttala verksamhetens förträfflighet oavsett hur bedräglig den är. Den som vågar något annat är snart arbetslös. Visst ska det vara en lojalitet men det behöver inte vara extremt.

Den senaste läran är ”Kommunikologi” som likt ett religiöst budskap ska göra personalen ”troende”. Sånt här trams har förekommit på kickoffer under snart 30 år och jag tyckte det var enbart underhållande på min tid. Nu har denna nya ”gudstro” tagits in som någon slags vetenskap och ståuppkomiken ska tas på allvar. Förr var det ironin som förmedlade budskapet nu är det en ”trosbekännelse”.

Det är mycket tråkigt att se hur organisationer, offentliga och privata inte längre ser till vem de är till för. Det är kunden och allmänheten som ska vara i fokus inte organisationens tillkortakommande i sitt uppdrag. Man växer av kritik och blir ”fat cat” utan sanningar.