Dagarna tickar på och det händer inte så mycket. Det är ju så att åldern tränger på och man har inte så mycket med framtiden att göra. Visst tycker man saker men man är ju död när det genomförs och det är ju ungdomen och de medelålders som ska vara pået. Man är ju på finalen och behögver inte så mycket, kläder har man ju i alla storlekar och mat behöver man inte så mycket. Livet är ju en fantastisk resa uppförsbacke och utför och nu är det bara hälsan som betyder något. Landstinget står ju för den inopererade hjärtstartern, hörapparaten och rollatorn. Glasögonen har man fått bekosta själv och något får det väl kosta att leva. Utlandsresor är ett passerat skede nu blir det en resa in till huvudstaden möjligtvis. Man är ju i ett skede av eftertänksamhetens kranka blekhet och visst har man gjort sina misstag och träffat på misstag som tyvärr uppdagas när det är för sent. Men det har rullat på ändå en en del livsavgörande händelser kunde man vara förutan. Det har blivit kul ändå och ännu mer livgivande. Men min erfarenhet är att vi sårar varandra när vi byter livsspår. Nu ser man tillbaka på många spännande och utvecklande äventyr som man inte vill vara utan. Dagens äventyr är att vandra utmed passager där indianlek och senare kärlek kom igång, händelser som man inte vågar tala om, inte för att de var förbjudna med hedern skulle skadas djupt men minnet stimuleras fint. Ett liv är fullt av högpunkter som nu tonar ut i ett dunkel.