Nya generationer tar över i släkten och på tidigare arbetsplatser har flera byten ägt rum. Ja livet tuffar på som vanligt med en hel del hack efter smittospridningen. Men man ser så fort det går där man tidigare var en aktoritet där finns man inte längre och det gäller på alla nivåer i yrkeslivet. Oersättliga Jönsson på vaktmästeriet som höll igång hela verksamheten med brev, nya skrivpapper och hyllor han finns inte längre och är bortglömd. I en pensionärs liv förstärkt av hotet från smittan är allt sådant borta man går in sin lilla värld. Men givetvis är vår tid priviligerad vi har mat och tak över huvudet samt tillgång till hela världen genom internet och TV. Jag kommer med fasa ihåg hur man under hela nätter fick klinka fram ett kongresstal på en skrivmaskin och stora besvär med att ändra och rätta, idag glider pekfingret lätt på datorns tangentbord och en ändring göres enkelt. Fastän det är restriktioner beroende av smittan så tuffar världen på lite av halvfart och de som hotas och dör är enbart vi äldre. Läser man om Afrika där nästan alla är ungdomar så dör mycket få av smittan och deras problem är barnadödligheten. Egentligen är det så jordelivet varit i tusentals år de gamla har dött av ålderdom och småbarnsdödligheten har varit stor. Filosofiskt och humanitärt är vi i ett dillema men vi har resurserna att lösa även den här krisen som har sin upprinnelse i ett U-land.