Nya
generationer tar över i släkten och på tidigare arbetsplatser har
flera byten ägt rum. Ja livet tuffar på som vanligt med en hel del
hack efter smittospridningen. Men man ser så fort det går där man
tidigare var en aktoritet där finns man inte längre och det gäller
på alla nivåer i yrkeslivet. Oersättliga Jönsson på
vaktmästeriet som höll igång hela verksamheten med brev, nya
skrivpapper och hyllor han finns inte längre och är bortglömd. I
en pensionärs liv förstärkt av hotet från smittan är allt sådant
borta man går in sin lilla värld. Men givetvis är vår tid
priviligerad vi har mat och tak över huvudet samt tillgång till
hela världen genom internet och TV. Jag kommer med fasa ihåg hur
man under hela nätter fick klinka fram ett kongresstal på en
skrivmaskin och stora besvär med att ändra och rätta, idag glider
pekfingret lätt på datorns tangentbord och en ändring göres
enkelt. Fastän det är restriktioner beroende av smittan så tuffar
världen på lite av halvfart och de som hotas och dör är enbart vi
äldre. Läser man om Afrika där nästan alla är ungdomar så dör
mycket få av smittan och deras problem är barnadödligheten.
Egentligen är det så jordelivet varit i tusentals år de gamla har
dött av ålderdom och småbarnsdödligheten har varit stor.
Filosofiskt och humanitärt är vi i ett dillema men vi har
resurserna att lösa även den här krisen som har sin upprinnelse i
ett U-land.