Efter
drygt 73 år på den här planeten måste jag tillkännage mitt liv
på Jorden. Det har varit en fantastisk resa, inte alltid lycklig och
i välstånd. Det började lite udda i en sommarstuga i Huddinge för
att fortsätta in till Stockholm och Hornsgatan 88 på Södermalm. En
fantstisk tid med naturnära och utedass i Huddinge till vatteklosett
och gasspis på Hornsgatan. Jag minns starkast alla människor de var
som professorer allihop de kunde det mesta om natur och trädgård
utan formell utbildning. Jag minns innegården på Söder där det
luktade ur soptunnorna och en bit bort umgicks folk i Bersån med en
kopp kaffe. Stockholm var en riktig stad då det är den inte längre,
den har inte den tjusningen inte dessa spännade människor som
seglat som sjömän och torpederats under krig. Det bodde flera
Norskor i huset som troligvis tvingats fly sitt fina hemland för
någon flirt med en tysk ockupant. Det var en spännande barndom med
många självlärda fenomen i huset som kunde berätta fantastiska
historier. En tant var alltid ensam och hennes man var sjökapten och
aldrig hemma, men ibland kom han hem med sin sjösäck och stiliga
uniform. Här ibland hög och låg grundlade jag mitt liv. Många var
fabriksarbetare chaufförer och kontorister ja alla yrken fanns där
i huset med ägandelägenheter. Byggt och finansierat av
sockerbruksarbetare på Tanto Sockerbruk. Min skola blev nya Maria
Skola som låg mitt emot nya Zinkensdam Idrottsplats som förvandlats
från potatisåker till löparbanor på kolstybb och gräsmatta. Jag
slutar här 1953 för mer orkar ni inte läsa just nu.