Efter drygt 73 år på den här planeten måste jag tillkännage mitt liv på Jorden. Det har varit en fantastisk resa, inte alltid lycklig och i välstånd. Det började lite udda i en sommarstuga i Huddinge för att fortsätta in till Stockholm och Hornsgatan 88 på Södermalm. En fantstisk tid med naturnära och utedass i Huddinge till vatteklosett och gasspis på Hornsgatan. Jag minns starkast alla människor de var som professorer allihop de kunde det mesta om natur och trädgård utan formell utbildning. Jag minns innegården på Söder där det luktade ur soptunnorna och en bit bort umgicks folk i Bersån med en kopp kaffe. Stockholm var en riktig stad då det är den inte längre, den har inte den tjusningen inte dessa spännade människor som seglat som sjömän och torpederats under krig. Det bodde flera Norskor i huset som troligvis tvingats fly sitt fina hemland för någon flirt med en tysk ockupant. Det var en spännande barndom med många självlärda fenomen i huset som kunde berätta fantastiska historier. En tant var alltid ensam och hennes man var sjökapten och aldrig hemma, men ibland kom han hem med sin sjösäck och stiliga uniform. Här ibland hög och låg grundlade jag mitt liv. Många var fabriksarbetare chaufförer och kontorister ja alla yrken fanns där i huset med ägandelägenheter. Byggt och finansierat av sockerbruksarbetare på Tanto Sockerbruk. Min skola blev nya Maria Skola som låg mitt emot nya Zinkensdam Idrottsplats som förvandlats från potatisåker till löparbanor på kolstybb och gräsmatta. Jag slutar här 1953 för mer orkar ni inte läsa just nu.