Man upprörs när en person legat död i sin lägenhet i tre år utan att ha upptäckts. Ja det är beklämmande för oss som inte varit där på tre år eller tänker på vänner man inte hört av på ett tag. Men jag har efter att ha tänkt efter funderat på den här omöjliga situationen när man snart är där själv. Att dö är ju evigt och jag har varit död i hjärtstopp och det blev bara tyst. Mina tankar efter det är att det vore skönt att få dö i sin bostad och inte låta tiden skynda på till kylrummet och kremeringen. Att i hemmets trygga vrå få låta låta hjärnan vittra bort och låta livet fly ordentligt innan man flyttas med fart ner i sjukhusets källarutrymmen. Låta tiden verka där jag är just då någon vecka i varje fall. Jag har en helt annan uppfattning om detta förskräckliga att ligga död i lägenhet i tre år. Vi lever i ett Universum som är oändligt där några miljoner år är nulliteter och avstånd är oändliga vad gör då några år död i sängen i detta märkliga och oändliga. Kärleken till/från de nära och kära finns ändå och visst finns det en dramatik för omgivningen att inte bli observerad som död i tre år i sin bostad.