Det är först när man levt livet som man inser hur kort det var. Vilka misstag man själv gjorde och andra gjorde som förändrade ens liv. Familjens välgång är det nära som gör jävligt ont när det bär iväg. Visst kan det göra ont på jobbet men det är oftast inte personligt. Man inser att det är få människor som ser samma saker man själv ser i livet och arbetet. Det har varit ett intressant 1900-tal i arbetslivet där den svenska modellen och företrädarna för den har fått ihop det på slutet. Arbetslivet är produktivt och gott för samhället med duktiga medarbetare och globalt sett välavlönat. Stötande är dock att det avlider en person i veckan på jobbet med den brasklappen så har vi ett bra arbetsliv. Den svenska modellen har fungerat bra och det beror på att politiken hållit sig borta från avtal och parterna. Vist blir det några skamfläckar under åren men de är få och min bedömning är att om Riksdagen lagt sig i arbetet då hade vi haft det riktigt dåligt. Socialdemokratin har gjort bra ifrån sig genom att bara skapa former för avtalsreglering och inte lägga sig i konkreta frågor som de anställda och arbetsgivaren bäst reglerar tillsammans. Det har gett välfärd och ett gott liv för alla inte bara till några. Jag får ”Pommerska darran” när politiker lägger sig i avtalsrätten, de har noll kompetens i sådana frågor. Min och tidigare generationer får tacka för god ledning av Sverige innebärande att jag är lite för mätt varje dag.