Det
är först när man levt livet som man inser hur kort det var. Vilka
misstag man själv gjorde och andra gjorde som förändrade ens liv.
Familjens välgång är det nära som gör jävligt ont när det bär
iväg. Visst kan det göra ont på jobbet men det är oftast inte
personligt. Man inser att det är få människor som ser samma saker
man själv ser i livet och arbetet. Det har varit ett intressant
1900-tal i arbetslivet där den svenska modellen och företrädarna
för den har fått ihop det på slutet. Arbetslivet är produktivt
och gott för samhället med duktiga medarbetare och globalt sett
välavlönat. Stötande är dock att det avlider en person i veckan
på jobbet med den brasklappen så har vi ett bra arbetsliv. Den
svenska modellen har fungerat bra och det beror på att politiken
hållit sig borta från avtal och parterna. Vist blir det några
skamfläckar under åren men de är få och min bedömning är att om
Riksdagen lagt sig i arbetet då hade vi haft det riktigt dåligt.
Socialdemokratin har gjort bra ifrån sig genom att bara skapa former
för avtalsreglering och inte lägga sig i konkreta frågor som de
anställda och arbetsgivaren bäst reglerar tillsammans. Det har gett
välfärd och ett gott liv för alla inte bara till några. Jag får
”Pommerska darran” när politiker lägger sig i avtalsrätten, de
har noll kompetens i sådana frågor. Min och tidigare generationer
får tacka för god ledning av Sverige innebärande att jag är lite
för mätt varje dag.