Nu när man börjar fundera över hur var det egentligen alla dessa dagar. Jo det var alla dessa möten och nya vänner och kollegor som strömmade till. De dök upp och försvann som en avlöning men några limmade fast och blev kvar livsvarigt. Andra de försvann när de inte hade någon nytta av vänskapen längre eller efter en omväxlande natt i sänghalmen som behövdes för att gå vidare, men man har livsvariga vänner som man bitit sig fast med i gemenskapen. Livsvarig vänskap är ädel och svårfångad men nu kan man se den. Det var ingen enkel vardag man vandrade ut i 1946 men den var lärorik och spännande. Det blir inte enklare med åren heller man byter arbetsplats och familj, det går inte längre att hålla samman alla trådar dels blir de så många och några blir smittsamma eller förtvinar. När man passerar 75 år blir man trött också och orkar inte med nattlivet då sjunker man sakta in i sin egen bubbla. Men nu har man tagit sig hit och är ganska nöjd och tar sig sakta framåt med insikt om att man är inte lika duktig som förr. Det går inte längre att totalrenovera kök och badrum, gjuta murar och stå i. Nu betraktar jag hur min falu rödfärg sakta förädlas på furubrädorna och blir vackrare med åren, det får räcka så någon mer byggnation blir det inte. Jag sitter under min stora ek och bara njuter av de sista ljuva åren?