Alla generationer ser oftast tillbaka på sitt liv och har mestadels en ”lycklig gata”. Tyvärr är det några som växt upp på ”helvetes stigen” eller vistats på båda gatorna kanske. När man ser Stockholm förvandlas från fattig ”idyll” till de rikas paradis och bileändet. Jag kunde leka på Hornsgatan på söder när jag var sju år idag är det direkt livsfarligt och onyttigt.

Fattigdomen var stor på Brännkyrkagatan och Skinnaviksbergen men de flesta gick till sina lågt avlönade industrijobb, måndag till lördag. Efter jobbet på lördagen var det veckans bad i det lilla badhuset i Gamla Stan. Vi ”små grytor” hörde ofta orden jag arbetar och betalar skatt då var man en god samhällsmedborgare och hade rätt att säga sin åsikt. Myndigheterna skulle heller inte lägga sig i ens liv.

Nu har ingen vanlig arbetare råd att bo i en innerstad i våra större städer och ”lyckliga gatan” för vanliga barnfamiljer är förorter eller småorter.  Som det har blivit så är det nog hög tid att begränsa den privata biltrafiken i tätorterna. I innerstaden kan man gott totalförbjuda  privat biltrafik vid tullarna och i ytterområdens inre gatunät begränsa hastigheten till 30 km/tim. Det finns inget som helst skäl att åka privatbil i innerstaden, kommunikationerna är suveräna.