Det känns skönt att ha stigit ner från åtaganden och tamburetter åren har gått och man känner sig lite trött men inte sliten. Frågor som många tar som livsfrågor och livsviktiga har förlorat sin kraft. På något sätt ”ger man faan i det” visst funderar man på hur politikerna hanterar skitfrågor och hur det kan bli kaos i Riksdagen år 2021. Samtidigt känns det inte som mina frågor det känns som bagateller lyfts upp som kärnfrågor och diskuteras med okunnighet och obildning. Min tids murare i Riksdagen verkar mer insatta i stora frågor än dagens högskoleutbildade Riksdagsledamöter. De tycks inte förstå att deras uppdrag är större än deras partiprogram. Det kanske är för många partier i Riksdagen och fyraprocentspärren är för låg den bör snarare ligga närmare tio procent. Kanske är det en fråga som en person som är på livets final inte skall bry sig om vilket jag har stor sympati för.