Jag måste erkänna att jag tycker det är lite småaktigt tänkande att planera rymdfärder långt ut i universum. Påfrestningarna är sådana att sannolikheten för överlevnad och fortplantning under färd är i det närmaste obefintlig. Det kommer att ta flera livstider att komma långt ut i rymden och vem ska ta ansvaret för att föda barn som aldrig kommer tillbaka till jordklotet.

Min mer realistiska teori går ut på att skicka iväg celler eller mycket motståndskraftiga bakterier med mänsklig vävnad eller någon form av DNA. Det finns då möjlighet att skicka en stor mängd farkoster och på sådant sätt sprida jordiskt liv i världsrymden. Rymdfärder är inte som att upptäcka Amerika utan en mycket mer långsiktig affär varande kanske 10 000 år.

Skickar vi iväg kanske tio rymdskepp per år så länge mänskligheten finns till kanske något träffar en planet som liknar jorden och nytt liv kan uppstå.