Min dagliga rollator promenad blev idag en runda där jag efter en halv fjärdingsväg möter min backe vid Göta Landsväg där det bär iväg uppför och man känner att det är gubbåldern som infunnit sig. En joggare stegar spänstigt förbi och på andra sidan vägen stakar en rullskidåkare intensivt sig uppför den den branta backen. Då kommer mina tankar till min storhetstid när jag körde rullskidor hela hösten för att vara i trim. Visst passerade man rullatorer men de intresserade knappast en Svensk Klassiker som kört Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet och Vasaloppet i en följd under 12 månader och erhållit diplom underskrivet av Prins Bertil. Nu är den tiden i min underbara historia och min prestationsångest värd att minnas under rullatorfärden i mina kvarter. Visst var det en härlig tid när man tränade med kompisar åkte iväg och genomförde loppen nu finns bara minnen kvar som virvlar runt i huvudet när man bestiger Källbrinksbacken eller Karolinernas E4 genom Huddinge. Visst fanns det en ångest för de långa loppen och skulle man verkligen klara att cykla i trettio mil i ett streck. Det var ju långa lopp som ställde krav på uthållighet och kondition men kul var vägen dit och stoltheten efteråt var rejält stor. Nu när jag är tillbaka i min barndoms sommarstugeområden som omvandlats till dyra villaområden drömmer jag mig tillbaka till den första tävlingen runt kvarteret, barndomsvännerna och den första förälskelsen mopeden och cigarretten. Jag säger som Tikkanen ”ser man inte framåt och bakåt får man se upp” nu är det bara det senare som gäller.