Det är snart tjugohundratjugo och nittonhundratjugo talade mina föräldrar helt obesvärat om. Det har ju hänt fantastiskt mycket för mänskligheten med tankesätt, teknik och vetenskap. Vi kan ju nu se långt ut i Universum och upptäcka planeter och solsystem men ännu inte upptäckt något liv fastän det finns där ute kanske närmare än vi tror. Vi har sett fantastiska vetenskapliga framgångar som räddar liv. Samtidigt som vi skitar ner vår planet så att den blir obebolig. Vi kan sätta oss i ett flygplan och flyga direkt till Australien, byta ut eller laga ett trasigt hjärta. Vi har en frihet att sätta oss i en bil och köra femtio mil utan större besvär. Vi tittar på levande bilder i direktsändning från fjärran länder och kan lära oss operera hjärtan via levande bilder i datorn. Sekundsnabbt får vi fakta via vår dator eller kan läsa ett fjärran lands tidning direkt. Jag tror inte våra skolor tagit till sig det nya sättet att lära sig väsentligheter. Det är en fantastisk resa min generation fått göra och det är svårt att se vilken grundutbildning en sjuttioåring har idag eftersom vederbörande lärt sig så mycket via datorer, mobiltelefoner och TV. Vad månde det bliva av detta om världen och livet får gå vidare.