Uppgörelsen i pensionsgruppen igår och mellan de fem partier som står för dagens haveri av den Allmänna Pensionen öppnar för andra partier. Pensionärerna går inte på pensionsbluffen med ”bromsen” och de senaste årens svek mot pensionärerna. Den enda trösten är väl att lidandet inte blir så långvarigt, man behöver bara snegla på medellivslängden.

Pensionsåldern höjs nu också med retoriken " du få jobba till du blir 69". Under hela mitt liv har debatten gått ut på sänkt pensionsålder. Alla fackliga organisationer har haft den pressen på sig. Visst är det kul att jobba upp i åren men inte för alla. Rationaliseringar innebär ett hårt tryck på 55+ att gå när personalen reduceras. Fantasin har inga gränser när det gäller att få till turordningslistor med äldre medarbetare. Ändrar man arbetsrätten också (sist in först ut) kommer åren mellan 55 och 69 bli helvetesår för många i arbetslöshet med mycket dåliga villkor slutande i misär med en mycket låg pension vid 69.

Hela arbetslivet och vår samhällssyn på 55+ måste förändras eftersom många över 60 är något begränsade i rörlighet och kompisarna kommer att börja sucka. Förr kallades de som ”gick över” för spärrballonger nu lär det bli värre kraftuttryck när någon inte hänger med. Visst är många pigga upp i de sjuttio men det finns många som har stora problem att röra sig. Det är lätt att säga tullipanaros men att sedan få det att fungera är något helt annat. Min erfarenhet är också att det i praktiken blir tvärsom vad politikerna bestämmer.

Den här s.k. "reformen" kräver så mycket av parterna och lagstiftarna att det kan bara gå åt h-e. De kan ju inte ens hålla pensionen oförändrad utan sänker den med 2,7% i år. Vi har många okunniga företrädare i organisationer och politik som har makten i dessa frågor med några få undantag.