Vi har alla mött dem på arbetsplatser, i föreningslivet och bekantskapskretsen. På insändarsidor glimtar de förbi ibland de som verkligen blivit utsatta för någon oförrätt. Jag har alltid funderat över vad det är som driver människor att bli så bittra och hämndlystna. Vi har väl alla blivit utsatta för någon oförrätt åtminstone sett med egna partiska ögon och det går för min del in i det ena örat och ut i det andra.

Rättshaveristerna är oftast mycket ensamma människor som har få referenspunkter i livet och till större frågor än det egna egot. Deras rättvisepatos är överdrivet och i det närmaste maniskt. Sannolikt mår de mycket illa och skadar mest sig själva i sin iver att skada någon eller något som de ogillar. Det är i alla fall tråkigt att se dessa bittra människor.

Det finns ju också en i många fall hårfin gräns mellan kritik och rättshaveri. Kritik är för det mesta bra och för verksamheten framåt medan rättshaveristen snarare bidrar till att ett problem inte rättas till eftersom ingen bryr sig om en gnällare som ständigt vill hämnas. Det gäller att hålla leendet vid liv och ge fan i småsaker och bagatellartade oförrätter då slipper man epitet ”rättshaverist”.