På rökstenen i runor fullkomligen skriker en fader ut sin saknad efter en son som dödats i strid i en vikingakamp i främmande land. Det är ordval som är obegripliga för dagens forskare men det finns en nordisk poesi i faderns förtvivlade rop uttryckt i runor på en sten i Rök i Östergötland. Det finns ingen skillnad på den fadern med en far 1200 år senare. Jämställdheten har blivit lite bättre så även döttrar sörjs på samma sätt.

Jag rekommenderar alla att fundera över formuleringarna i rökstenen och ser man till texten och uttalen så är det islänska som gäller som ursvenska.