När jag travar in i mitt lilla närköp kommer de susande från arbetet och på väg till något annat men det måste ju hinnas med att köpa något till kvällen. Mitt i denna jakt snubblar de över mina sakta ben som går i sin egen takt. Jag känner igen de joggande från min aktiva tid då både projekt och hemmaliv skulle fungera. Nu behöver jag inte jäkta jag känner av varje steg och tar det extra lugngt för att kunna njuta av tiden. Jag har inget att jäkta tilldet är bara att ta det med ro dödsögonblicket och begravningen har jag ingen brådska till och det är förbannat skönt att inte behöva bry sig. Jag laborerar med att gå extra sakta för att känna av tiden och njuta av den. Det kunde man inte göra när man stod mitt i karriären och många väntade på resultat och projektlösningar nu ger jag helt faan i sådana krav nu är all tid bara min tid och ingen annans, jag går och kör bil i min takt och njuter till fulländning av det. Efter sjuttiofem livsår är varje dag efter det rena bonusen och det behövs inte så mycket tillgångar längre.!