När
jag travar in i mitt lilla närköp kommer de susande från arbetet
och på väg till något annat men det måste ju hinnas med att köpa
något till kvällen. Mitt i denna jakt snubblar de över mina sakta
ben som går i sin egen takt. Jag känner igen de joggande från min
aktiva tid då både projekt och hemmaliv skulle fungera. Nu behöver
jag inte jäkta jag känner av varje steg och tar det extra lugngt
för att kunna njuta av tiden. Jag har inget att jäkta tilldet är
bara att ta det med ro dödsögonblicket och begravningen har jag
ingen brådska till och det är förbannat skönt att inte behöva
bry sig. Jag laborerar med att gå extra sakta för att känna av
tiden och njuta av den. Det kunde man inte göra när man stod mitt i
karriären och många väntade på resultat och projektlösningar nu
ger jag helt faan i sådana krav nu är all tid bara min tid och
ingen annans, jag går och kör bil i min takt och njuter till
fulländning av det. Efter sjuttiofem livsår är varje dag efter det
rena bonusen och det behövs inte så mycket tillgångar längre.!