Politiker, media och myndigheter har en daltande framtoning där minoriteterna och avvikelserna får större inflytande och fördelar än de skötsamma och den samhällsbärande majoriteten  i samhället. Det fjantas om sådant som är perifert  som man inte ens behöver tala om. Minoritetsfrågor blåses upp många gånger också med falska påståenden eller halvsanningar. Politiker står upp i talarstolen och vill framställa sig som hjältemodiga härförare i humanismens tecken, istället blir det tvärs om beroende på inkompetenta regelverk.

Det blir i slutändan ett ”läpparnas bekännelse” eller ett försäkrande uttalande som görs trots att det saknar verklighetsgrund, en avsiktsförklaring som inte kommer att gå i uppfyllelse. Man säger något för att rädda skinnet och det blir sedan något helt annat i praktiken. När de ställt till det tillräckligt gör de som exempelvis Reinfeldt smiter ut bakvägen från sitt ansvar. Det blir människorna i vardagen som får städa upp som vanligt. Det låter bra när det sägs men låt inte skitsaker skymma det stora och färdriktningen.