Det är
härligt att vandra i min bardoms sommarstugeområde sjuttio år
senare och minnas alla tomter och små sommarstugor en och annan
mindre villa fanns också. Alla härliga sommarminnen och äventyr i
de omgivande bergen. Jag minns en grannstuga där bodde några
flickor som hade mist sin pappa han hade åkte med den buss som körde
av bron till Lilla Essingen. Det var inte så lätt för en
arbetarfamilj att bli av med sin familjeförsörjare 1950. Jag minns
att jag lekte med vördnad med dessa flickor som jag inte minns
namnet på. Deras tomt har blivit allmänning efter att en motorväg
parallelt med E4 planerades gå över våra tomter. Jag minns också
en fin kille som på familjens semester blev överkörd av en buss i
Skåne när han var ute och cyklade. Det hände fantastiskt mycket i
detta kvarter tio kilometer från Slottet. En kompis blev miljardär
efter att ha flyttat till Canada med sin fästmö och en svensk
uppfinning. Sen var det grannen som var brevbärare i området som
retade mig med att uppmana till att sjunga ”Glada vi till skolan
gå”. Jag måste nog erkänna att jag gillade bättre att klänga i
berg och åka skidor. Vart tog alla sötaspänstiga flickor vägen.
Ja jag är åter på barndomens stigar och det känns så bra men
alla våra dåvarande bostäder i Snättringe och Södermalm är
rivna och borta från det synliga men marken finns kvar och ett
flaggstångsfäste. Trösten i den bedrövelsen är att jag bor i
nästan samma kvarter i ett hus från 1920-talet som jag med egna
händer tagit till dagens årtionde och det känns så bra att bo här
där det började och skall sluta.