Det är härligt att vandra i min bardoms sommarstugeområde sjuttio år senare och minnas alla tomter och små sommarstugor en och annan mindre villa fanns också. Alla härliga sommarminnen och äventyr i de omgivande bergen. Jag minns en grannstuga där bodde några flickor som hade mist sin pappa han hade åkte med den buss som körde av bron till Lilla Essingen. Det var inte så lätt för en arbetarfamilj att bli av med sin familjeförsörjare 1950. Jag minns att jag lekte med vördnad med dessa flickor som jag inte minns namnet på. Deras tomt har blivit allmänning efter att en motorväg parallelt med E4 planerades gå över våra tomter. Jag minns också en fin kille som på familjens semester blev överkörd av en buss i Skåne när han var ute och cyklade. Det hände fantastiskt mycket i detta kvarter tio kilometer från Slottet. En kompis blev miljardär efter att ha flyttat till Canada med sin fästmö och en svensk uppfinning. Sen var det grannen som var brevbärare i området som retade mig med att uppmana till att sjunga ”Glada vi till skolan gå”. Jag måste nog erkänna att jag gillade bättre att klänga i berg och åka skidor. Vart tog alla sötaspänstiga flickor vägen. Ja jag är åter på barndomens stigar och det känns så bra men alla våra dåvarande bostäder i Snättringe och Södermalm är rivna och borta från det synliga men marken finns kvar och ett flaggstångsfäste. Trösten i den bedrövelsen är att jag bor i nästan samma kvarter i ett hus från 1920-talet som jag med egna händer tagit till dagens årtionde och det känns så bra att bo här där det började och skall sluta.