År
läggs till år och dag till natt och tiden bara rasar iväg. Jag
känner hur mitt gamla samhälle bara försvinner och gamla kärlekar
försvinner i dimman. I centrala Stockholm finns många av kvarteren
kvar och miljön kan identifieras. I förorterna och villasamhällena
har miljön drastiskt förändrats och det är svårt att känna igen
sig. Det hus som kostade trettio tusen kronor kostar idag renoverat
sex miljoner kronor. Det är en ruggig penningresa fastigheterna
gjort utan att ha blivit bättre. Folk som bodde i storstaden har
flyttat ut på landet och de på landet har flyttat in till staden.
Man blir lite vilsen på livets slut och funderar över
skolkamraterna Mats, Ralph, Bo stor och lill Ulla var finns de kommer
de ihåg det jag kommer ihåg. Skridskor på Zinkensdams stora
bandyplan och varm saft i kiosken för 10 öre. Somrarnas läsk i
kiosken i Snättringe och päronglass vilka fantastiska upplevelser
när man fick kanske en krona av föräldrarna. I gårdshuset på
Hornsgatan eller närmare bestämt Brännkyrkagatan 77 fanns Mona
Nilsson och Ingemar Karlsson de är helt försvunna sedan femtio år.
Ingemars pappa hade en Petterson båt i Långholmskanalen som vi
gjorde små utflykter med. Södra Skinnarviksbergen och Tantolunden
var jag känd med varenda stup och grästuva nu är det helt glömt.
Jag minns Frälsningsarmens sjunde kår där jag var med i
Vargungarna och hade fantastiskt kul en av pojkarna gick i min klass
och hans far och mor var aktiva i Frälsningsarmen.