År läggs till år och dag till natt och tiden bara rasar iväg. Jag känner hur mitt gamla samhälle bara försvinner och gamla kärlekar försvinner i dimman. I centrala Stockholm finns många av kvarteren kvar och miljön kan identifieras. I förorterna och villasamhällena har miljön drastiskt förändrats och det är svårt att känna igen sig. Det hus som kostade trettio tusen kronor kostar idag renoverat sex miljoner kronor. Det är en ruggig penningresa fastigheterna gjort utan att ha blivit bättre. Folk som bodde i storstaden har flyttat ut på landet och de på landet har flyttat in till staden. Man blir lite vilsen på livets slut och funderar över skolkamraterna Mats, Ralph, Bo stor och lill Ulla var finns de kommer de ihåg det jag kommer ihåg. Skridskor på Zinkensdams stora bandyplan och varm saft i kiosken för 10 öre. Somrarnas läsk i kiosken i Snättringe och päronglass vilka fantastiska upplevelser när man fick kanske en krona av föräldrarna. I gårdshuset på Hornsgatan eller närmare bestämt Brännkyrkagatan 77 fanns Mona Nilsson och Ingemar Karlsson de är helt försvunna sedan femtio år. Ingemars pappa hade en Petterson båt i Långholmskanalen som vi gjorde små utflykter med. Södra Skinnarviksbergen och Tantolunden var jag känd med varenda stup och grästuva nu är det helt glömt. Jag minns Frälsningsarmens sjunde kår där jag var med i Vargungarna och hade fantastiskt kul en av pojkarna gick i min klass och hans far och mor var aktiva i Frälsningsarmen.