Jag möter mina medhandlare i den stora matbutiken. Klockan är tolv och de slinker in på rasten för att snabbhandla. De tar gångarna flying så kundvagnen bryter in på de mötandes bana, jag pensionären med käpp håller undan så gott jag kan och i min hjärna dyker tankarna upp. Gjorde jag så när jag var i karriären, ja jag vet inte riktigt men sannolikt var jag likadan tills hjärtat stannade vid ett race. Min reflektion ger mig rådet att vara tyst, livet är sådant man har olika tempon i livet och vad har man bråttom till. De tempohöjande i butiken kommer nog på det också. Jag kommer ihåg mina föräldrar som sa tat lugnt men också sätt lite fart nu. Det där lagom och vid behov lärde jag mig aldrig jag tror jag hade bråttom i mål hela livet. Egentligen helt meningslöst vi stupar när vi stupar och universum exploderar när det är dags mitt tempo är inte på något sätt livsavgörande. Jag hann med en familj och två barn och skiljsmässa blev det ändå, så egentligen varför bry sig, bättre att bara glida med och säga ”det ordnar sig nog”. Nej det är inte min stil.